Gisslan 2017

Året är 1983 och platsen är Sovjetstaten Georgien. Det här en plats där KGB-agenter lurar i kullerstensgränderna, där man inte får simma i havet efter 23:00 och där förbluffande mycket av det vi i väst lärt oss betrakta som kul är förbjudet. Mitt i denna grådaskiga öststatskuliss möter vi ett gäng ungdomar från Tbilisis intellektuella elit. De är läkarsöner, konstnärer och skådespelare och har, i omgivningens ögon, allt.

Men någonting saknas i deras liv, och även om de kan få tag i Beatles-plattor, snygga kläder och amerikanska cigaretter är det inte nog för att fylla tomrummet. Snart byter en handgranat ägare. I en skogsdunge överlämnas ett skjutvapen. Samtidigt blir pratet om ”flygplanet” och ”flykten” allt mer konkret.

I gruppens mittpunkt hittar vi det unga paret Nika (Irakli Kvirikadze) och Ann (Tinatin Dalakishvili). Snygga, coola och framgångsrika, omgivna och familj och vänner som vill dem väl. Deras bröllopsfest pågår långt in på småtimmarna med dans till ”Twist & Shout” med stämsång och ostämd gitarr. Dagen efter bordat gänget Aeroflot Flight 6833 som ska ta dem från Tbilisi till Batumi på bröllopsresa. Men vid det här laget har vi redan förstått att den verkliga planen är att kapa planet och styra kosan till Turkiet – och friheten.

Som åskådare är det omöjligt att inte skönja en barnslig naivitet i gruppens tilltag, och ju närmare vi kommer filmens mittpunkt – det vill säga kapningen – förstår vi att det inte kommer att sluta väl. Att kapa ett passagerarflyg med 57 passagerare och sju personal visar sig vara svårare än någon av dem trott – och istället för snyggt förpackad landsflykt får vi se ett fasansfullt blodbad följt av en adrenalinstinn gisslansituation.

Den georgiska biopubliken har naturligtvis stenkoll på hur det hela kommer att sluta, men för mig som aldrig hört talas om händelsen tidigare träffar filmens andra halva som en smocka i ansiktet. Allvaret gör sig påmint och den ungdomliga glöden slocknar. Att det rättsliga efterspelet inte kommer att bli någon feel-good-historia kan man givetvis räkna ut.

Många biobesökare kan nog bli avskräckta av blotta tanken på att se en rysk-polsk-georgisk samproduktion baserad på verkliga händelser, men ”Gisslan” är trots allt en relativt lättuggad film, förpackad i en Hollywoodmässig thrillerkostym. Trots den gråa färgpaletten är den löjligt snygg från början till slut – och den centrala händelsen skildras med en sådan intensitet att det är omöjligt att sitta tillbakalutad i biofåtöljen.

Skådespelarna gör ett riktigt bra jobb med att sälja in sina karaktärer, men det är också tydligt att filmens regissör Rezo Gigineishvili håller en viss distans och att han hellre berättar om hur det gick till än varför. Även om terrorgruppens medlemmar är lätta att relatera till och tycka om får vi aldrig lära känna dem på djupet och – och det är inte heller tal om några emotionellt grundade hjälteporträtt. Inte ens de två huvudkaraktärernas kärleksrelation ges något vidare utrymme, även om det måste ha varit lockande att satsa på en mer lättsåld ”vi två mot världen”-vinkel.

Istället blir det kallt, realistiskt och så gåtfullt som då det verkliga dådet måste ha verkat den där dagen, 18 november 1983. Frågan ”Varför gjorde de det?” yttras flera gånger av människor i gruppens omgivning – innan den slutligen lämnas över till den omtumlade biopubliken.