Glada hälsningar från Missångerträsk 2015

Det är uppenbarligen en mall som går att återanvända hur många gånger som helst. Kvinna möter man, de är tokfel för varandra. Det börjar med bråk, bråk utvecklas till kärlek, på det följer komplikationer. Ett lyckligt slut ungefär 90 minuter senare. 

Sist Martina Haag syntes på bioduken gick det ändå hyfsat. Filmen ”Underbar och älskad av alla” var väl varken underbar (om än trivsam) eller älskad av alla (även om 200.000 dök upp för att se henne spela mer eller mindre sig själv) men ändå. Den gjorde vad en romkom ska. Och jag har saknat Haag på bioduken. Hon har en härlig energi som smittar av sig. Men här tampas hon med en roll som kunde varit direkt hämtad ur ”Sune i fjällen”, mer flamsig och pinsam än sympatisk.

Martina Haag spelar Nadja, en singel Stockholmskvinna över 40 som går i väntans tider. I fem år har hon väntat på att få adoptera, och nu verkar det vara hennes tur! Tyvärr har någon kinesisk myndighet just bestämt sig för att enbart låta gifta par adoptera barn. Lång historia kort: Nadja har en månad på att dra en lämplig snubbe till altaret och göra honom till både make och pappa. Någon tillräckligt dum borde väl finnas i Norrland…

Det är som upplagt för en förvecklingskomedi och det är exakt vad som serveras, utan några direkta överraskningar eller nyanser. Nadja flyger upp till fiktiva hålan Missångerträsk för att försöka snärja renskötaren Jocke (Ola Rapace), en tystlåten same som byggt upp en effektiv mur omkring sig. Själv har hon hamnat i helt fel miljö för en Stockholmsbrutta, råkar döda hans ren, och ja, vägen till ett eventuellt bröllop får en minst sagt skakig början. Kommer hans frusna hjärta tina innan tiden rinner ut?

Jag tror ni vet svaret. Det här är romkom helt enligt mallen. Same same, not different. 

Vackra norrländska vyer och några lustiga same-traditioner är det enda som möjligtvis kan kännas nytt och kul för publiken, men jag erkänner, jag griper efter halmstrån för att inte servera en total sågning här. 

Ola Rapace gör en trovärdig (minus skägget) same inte helt utan charm. Martina Haag (också ansvarig för boken som filmen bygger på) bjuder på sig själv, men borde främst bjudit sig själv på en bättre roll. Något mer intressant än detta vimsiga, kärlekskranka våp, som snubblar över allt som går att snubbla över. Jag känner ingenting för huvudpersonerna, men det hörs ändå en del igenkänningsskratt främst från kvinnorna i publiken. Nånstans är Nadja trots allt en rar tjej som man vill väl. 

Filmens räddning blir Bert-Åke Varg, i sin första filmroll på tre evigheter. Han är den stora behållningen som gammal bitter svärfar som spyr ur sig giftiga kommentarer.

I år talas det om en kris i den svenska filmbranschen. Rekordfå biobesökare väljer att se lokala filmer, långt ifrån målet på att var fjärde köpt biobiljett ska vara till en svensk film. Det är svårt att tro att ”Glada hälsningar från Missångerträsk” blir filmen som bryter trenden. 

Kanske kommer ”Glada hälsningar från Missångerträsk” att värma några frusna hjärtan i höst. Den mer kräsne tittaren hittar dock mycket bättre filmer på samma tema. Denna är en charmig bagatell, synd att inte ambitionerna legat högre.