Gloria Bell 2018

Jag uttryckligen älskar Julianne Moore! Jag tycker det mesta hon rör vid blir till guld och så givetvis också här. Hon skapar under Lelios självklara regi magi och tillför med enkla medel sådan karisma till sin karaktär att jag nästan omgående börjar älska också henne.

 

Gloria Bell är en snart 60-årig, skild kvinna med ett stabilt och tryggt liv. På en av hennes frekventa klubbrundor träffar hon Arnold och de två inleder en kärleksfull och passionerad relation. Dock står det snart klart att en relation med Arnold innebär att samtidigt ha en relation med hans exfru och två vuxna döttrar, något som Gloria ställer sig tveksam till.

 

Detta är alltså en remake, som egentligen inte hade behövts göras, men som jag ändå är glad att få uppleva. Sebastián Lelio gör i princip samma film som förra gången, fast ändå på någorlunda nytt sätt. Historien följer förvisso konsekvent den tidigare dramaturgin, scenerierna är liknande, liksom tonen på replikerna, men det finns en annan mognad hos regissören som märks i bilderna han skapar. Dessutom verkar skådespelarna här ha friare tyglar än sist, för jag tycker att det låter som om stora delar av den förträffliga dialogen är improviserad. En observation som enkom är möjlig, tack vare att filmen den här gången är på engelska.

 

Julianne Moore, som sagt, är fullständigt lysande, liksom i och för sig också hennes föregångare Paulina Garcia var. Moores sätt att med lätta steg nästan flyta fram i närmast varje bildruta, alltid med ett charmigt leende redo, är otroligt karismatiskt och det är helt omöjligt att inte trivas i hennes sällskap. John Turturro som toffeltorrisen Arnold övertygar även han, fast på helt andra premisser. I övriga roller syns kompetenta skådisar som Jeanne Tripplehorn, Holland Tyler och Rita Wilson bland andra.

 

Härlig 70-talsmusik ackompanjerar filmen och bekanta låtar från Absolute 70's hörs både på dansklubbarna, i bilen och hemma hos Gloria. Den sköna stämningen som uppstår smittar av sig och snart sitter jag och gungar i kapp i min biofåtölj. Bakom kameran står Natasha Braier ("Neon Demon") och hon låter oss följa Gloria överallt. Ofta är det ganska anspråkslöst i varma toner, men det finns en härlig psykedelisk scen när en Las Vegas-resa spårar ut och det är både obehagligt som fröjdefullt att hänga med på den trippen.

 

Det här är en historia utan särskilda intriger, den bara handlar, utan krusiduller, om Gloria och hennes liv. Ändå är det så otroligt underhållande hela tiden, och emellanåt även riktigt berörande. Det finns sekvenser som starkt griper tar, fast tack vare gestaltningen av vår älskvärda huvudperson, blir det dock aldrig sentimentalt.

 

”Gloria Bell” är ett energiskt, entusiastiskt och fullständigt sprudlande porträtt av en kvinna mitt i livet. Filmen handlar kanske inte direkt om sökandet efter kärlek, utan mer om vad som händer när den trots allt uppenbarar på livets höst och faktiskt visar sig vara av försvinnande liten vikt i tillvaron. Detta är en film om ett uppvaknande, om en kvinna som i en snårig djungel av vuxna barn, exmän och nya diton, får insikt och hittar mitt i trasslet sig själv och sitt eget värde.

Detta är en film om no more fucks to give, om när att få nog blir ett befriande faktum.