Godheten 2013

I "Godheten" ställer Stefan Jarl in siktet på den hämningslösa kapitalism som skapar rekordstora inkomstklyftor och låter direktörer för storbolag håva in bonusar som trotsar allt förnuft. Intervjuer med ekonomer och sociologer bekräftar samma kolsvarta bild av en hejdlös konsumtionshysteri som har hjälpt till att maskera klassamhällets avgrunder. Det är skakande, cyniskt och fruktansvärt orättvist. Det är också en ganska ensidig bild som målas upp; ingen representant för "fiendesidan", en direktör eller åtminstone en riskkapitalist, får komma till tals. Och visst, så länge vi rör oss i genren "essäfilm" får narrationen kanske i högre grad än i dokumentären anta formen av ett debattinlägg. Det hindrar inte att man gärna hade sett ett par fler nyanser i paletten.

Intervjuerna varvas med ganska väl tilltagna sekvenser där Thommy Berggren lägger ut texten om vad han anser om kapitalismens principer och yttrandeformer. Jag föreställer mig att dessa ömsom pladdriga, ömsom humoristiska små monologer och sketcher ska kontrastera den professionelle ekonomens stapeldiagram och kalkyler, liksom visa hur den vanlige mannen med arbetarbakgrund tycker och tänker. Många av Berggrens vittnesmål och skrönor är roliga och upplysande att ta del av, men ibland hade Jarl gärna fått vara strängare med saxen.

Å andra sidan är det genomgående för hela "Godheten" är att den lyckas kännas personlig och allmängiltig snarare än överproducerad och klinisk. Ibland bjuds vi på hjärtskärande vackra naturbilder, ifall vi nu mot förmodan hade glömt bort att det är Stefan Jarl som är upphovsmannen, där Peter Anderssons speakerröst perfekt ackompanjerar den känsla av vemod som infinner sig när man konfronteras med kapitalismens svarta siffror. Känslan av att Jarl helt enkelt inte har kunnat sitta still och acceptera vad som sker utan helt sonika lyft upp en kamera på axeln och gett sig ut i verkligheten är vad som ger "Godheten" dess styrka och charm.  

Filmaffischen av "Godheten" pryds av en "Rocky"-teckning. Jag kan inte tänka mig något bättre i sammanhanget än att ett gäng ovetande tonåringar som är fans av Martin Kellermans serie men inte har en aning om "Godhetens" allvarsamma anspråk ramlar in på biografen i tron om att de ska få se "Rocky" på vita duken. Inte för att jag vill att de ska bli besvikna utan för att "Godheten" bör ses av så många som möjligt, gärna när garden är helt nere.