Godzilla II: King of the Monsters 2019

I över sextio år har jätteödlan Godzilla skrämt, underhållit och inte minst räddat mänskligheten. Nu senast från de så kallade Mutos, ett par gigantiska kackerlackor som efter tusentals sexlösa år i underjorden vaknat till liv med syfte att föröka sig. Och inte hjälpte det att de enbart var två utan de lyckades likväl trasha några av världens metropoler under sin parningsakt. Som ett bekämpningsmedel från ovan eller rättare sagt underifrån så kom så Godzilla tillbaka för att återställa balansen. Hur många dödsoffer som krävdes när skyskrapa efter skyskrapa sprängdes i action som enbart ett barns fantasi, om än ett vuxet sådant, hade kunnat sätta gränser för går enbart att spekulera i. Vi kan åtminstone konstatera att det nog var ett effektivare sätt att bekämpa klimathotet än en SAS-strejk.

Med det sagt så var en del av den främsta kritiken att "Godzilla" (2014) fokuserade alldeles för mycket på karaktärsutveckling och desto mindre på action. För tittar man på många tidigare Godzillafilmer kan man förstå varför. Även om flera av de japanska föregångarna kallas kultklassiker är det ytterst daterade filmer där vissa åldrats värdigare än andra... ja, jag tänker så klart på det amerikanska försöket från 1998. När så den andra uppföljaren i denna reboot-saga intar världens biografer tycks filmskaparna definitivt ha lyssnat på fanskaran och resultatet tycks ha gett många filmisk ståfräs. Spekulationerna var snabbt igång om vem Godzilla skulle få möta på slagfältet och inte minst om filmen skulle hålla måttet.

Världen lever i skräck för Godzillas återkomst och när så några ekoterrorister kidnappar doktor Emma Russell (Vera Farmiga) och hennes dotter (Millie Bobby Brown) tar det hus i helvete. En grupp experter ger sig ut inte bara för att rädda dem två utan i förlängningen också världen. Sakta men säkert upptäcker man dock till sin stora skräck att det finns en annan kung än Godzilla på täppan när hans ärkefiende Ghidora plötsligt väcks till liv. Problemet är att de inte är de enda. Kriget är i full gång.

Och det är väl som alltid en smaksak. När kreatörerna med regissören och tillika fanboyen Michael Dougherty i spetsen, tycks ha lyssnat på kritiken så har det skett på bekostnad av det som var föregångarens styrka, och då pratar jag inte om Godzilla elefantfötter. Det som i kollegan Gareth Edwards händer blev en fräsch kombination av hudnära skådespeleri, snyggt stiliserade sekvenser och framför allt ypperlig musiksättning (exempelvis fallskärmsscenen till tonerna av Gyorgys ”Requiem” rivaliserar några av de mest ikoniska filmklippen genom tiderna) blir här rangliga små dialogbroar mellan det som verkligen dominerar – action.

 

För medan våra giganter får sin beskära del av skärmtid, till rysningarna från oss effektsökare, så lämnas karaktärsutvecklingen i sticket. Inte ens humorn funkar utan känns som ett andfått försök att locka fram till ett sympatiskratt här och där eller som tomma homage till vad som blivit en japansk nöjesinstitution.

Så från en regissör till en annan har Godzilla blivit något mystiskt okänt till en antik ödlegud som lika gärna kan vara mänsklighetens undergång som dess räddning. Förskräckligt snyggt förpackad och med bombastiska scener som bäst avnjuts i storformat visar Dougherty att ”size does matter”. Att han därefter lämnar en hel del lösa trådar efter sig är sekundärt... om du letar efter några timmars snygg underhållning.