GoldenEye 1995

Att se om den idag har dock fått mig att inse två saker. Dels att den inte har åldrats väl. Dels också att det finns nyanser, ett slags djup om man så vill, som jag överhuvudtaget inte noterat förut.

Styrkan jämfört med tidigare filmerna i serien, är hur manuset - och Brosnans tolkning - skapar en mångfacetterad karaktär. För första gången får vi vissa ledtrådar till James Bonds förflutna, får veta att han är uppvuxen utan föräldrar sedan en olycka tog deras liv, och även om Bond ogärna pratar känslor så ser andra karaktärer till att de åtminstone kommer på tal. Hans roll och motiv som agent ifrågasätts av motspelare. Det blir en spännande liten lek för tittaren att försöka fylla i hålen och spekulera kring vad som egentligen driver allas vår 007. Sånt som alltför sällan berörs i de gamla Bondfilmerna.

"GoldenEye" är också en Bondfilm med mycket självdistans till karaktären, den ifrågasätter (precis som några kritiker säkert gjorde) hans behov i 90-talets värld efter kalla krigets slut. Precis som M själv säger: "Du är en dinosaurie, en relik". Men Bond anpassar sig utmärkt till den nya tidseran. Det kommer ju alltid att finnas nya hot mot världsordningen att bekämpa - även om man här håller fast vid ryssar ett tag till. 

Titeln syftar på ett kraftfullt vapen som via satellit kan slå ut en hel stads elektricitet. Det ligger gömt i kallaste Ryssland och tros mest vara ett påhitt, tills en galen general helt enkelt stjäl GoldenEye, och James Bonds uppdrag blir att förhindra att något tråkigt sker. För Bond visar sig uppdraget bli mer personligt än vad han hade trott, då han kommer sin gode vän och kollega 006:s mördare på spåren.

Skurken i filmen hålls länge hemlig så låt oss inte förstöra något (såg du den spoilerfyllda trailern är det troligtvis för sent), vi går raskt vidare till kvinnorna som den här gången är några riktigt minnesvärda exemplar. Vår egna Scorupco spelar ryska Natalya, som bevittnar/överlever generalens attack och är sedan dess vare sig hon vill eller inte vid Bonds sida genom kommande faror och äventyr. Galnast är Xenia Onatopp (X-Men-seriens Famke Janssen är knappt igenkännlig i en av första roller), en sadistisk hantlangare som stryper män med sina lår och blir otäckt upphetsad av avrättningar.

Det känns allmänt lite råare i Martin Campbells regi. Den här Bond är en som skjuter först och frågar sen, men han har också de där fyndiga kommentarerna som föregångaren Dalton saknade. Man kan ju diskutera vilken skådespelare som gjort Ian Flemings karaktär mest rättvisa, smaken är som baken och sanningen är väl att ingen har varit i närheten av dålig. För mig känns dock Pierce Brosnan som den mest kompletta James Bond; karismatisk, mänsklig, rolig när det behövs och hård mot de hårda.

Förutom Brosnans debut som 007 är "GoldenEye" filmen som introducerar Judi Dench i serien, hon tar över chefskapet över MI6:s agenter och också titeln M som hör jobbet till. Även hon har begåvats med lite mer mänskliga sidor och gör, med sina få scener, M till en äkta person snarare än en order-delegerande biroll som i många av de tidigare filmerna.

Att humorn får gott om utrymme i "GoldenEye" är inte bara huvudpersonens förtjänst. Scenerna med teknikgeniet Q är givetvis höjdpunkten, men håll också ögon och öron öppna efter Minnie Driver som skönsjungande nattklubbssångerska, eller Joe Don Baker som skönt avslappnad CIA-höjdare.

"GoldenEye" var inte oväntat den snyggaste och mest ambitiösa Bondfilmen när den kom, även om den nu med lite perspektiv saknar attributen för att bli en av de där mer klassiska Bondrullarna. Mellan schyssta stunts och stridsvagnsjakter finns det gott om sega partier som inte är storyn till fördel. Kort sagt, ingen klassiker i Bondserien men ett fullgott försök till förnyelse, och det som räknas mest: underhållning för stunden, som lyfts av sevärda kvinnliga karaktärer och en mer mångsidig 007.

Den största svagheten då? I mitten av 90-talet började internet göra intåg hemma hos gemene man, och producenterna bakom Bond var inte sena att nappa på. Vilket är den främsta anledningen till att filmen känns extremt daterad, på gränsen till komisk. Märkligast är scenen där Izabella Scorupcos dataanalytiker drar en lång lögnhistoria i en databutik, bara för att få skicka ett mail ifred...

(00)7 onödiga fakta om "GoldenEye":

Ace of Base spelade in en titellåt, som senare konkurrerades ut av Bono-skrivna "Goldeneye" av Tina Turner. Det svenska bandets version döptes om till "The Juvenile" och finns att höra här på Spotify.

Tio år senare skulle Martin Campbell åter förnya Bondgenren, som regissör till "Casino Royale" med Daniel Craig.

Liam Neeson, Mel Gibson, Sam Neill och Hugh Grant provfilmade också för rollen. Elizabeth Hurley och Eva Herzigova kunde ha spelat Bondbruden Natalya.

Efter att "True Lies" släpptes år 1994 var man tvungen att göra flera ändringar i manus, för att undvika alltför stora likheter med James Camerons actionthriller.

Goldeneye är smeknamnet på Ian Flemings strandhus i Kingston på Jamaica, där han skrev flera av böckerna och novellerna om James Bond på 50-talet.

"GoldenEye" är också den första helt originella Bond-historien, helt utan referenser till något som Fleming skrivit.

Enligt manuset är Barbara Mawdsley M:s riktiga namn.