Gomorra 2008

Filmen är baserad på journalisten Roberto Savianos reportagebok om maffian i Neapel, Gomorran. Boken blev en jättesuccé i Italien och Saviano, som själv blev tvingad att gå under jorden, hyllades för sin svavelosande uppgörelse med Gomorrans våldskultur. Nu har alltså Matteo Garone gjort en film med samma tema och han har lyckats riktigt bra. Det här är inte maffiafilm som vi är vana att se den. Nej, det här påminner mer om en Ken Loach-film än något som Coppola någonsin har gjort, om än med stunder av obarmhärtigt och blodigt våld.

Platsen är Neapels fattigare kvarter, här regerar maffians familjer ohotat, det enda som stör ordningen är inbördes strider om drogaffärer och pengatvätt. Vi får följa en grupp personer med olika livsöden: en rädd maffiarevisor, en pojke som vill göra sig ett namn, en nyutexaminerad ung man som blir assistent till en korrupt affärsman, en skräddare och slutligen två vildsinta ungdomar som försöker trotsa maffian och skapa sitt eget lilla brottsimperium. Garone klipper fram och tillbaka mellan de olika historierna och ibland är det svårt att se någon bakomliggande struktur, men det är nog inte meningen att man ska.

Fotot är vackert, även om Neapel så som Garone visar upp den framstår som ett deprimerande betongmonster. Det här är långt ifrån de glättiga turistbroschyrbilder vi är vana att se från staden. Enorma bostadskomplex sträcker sig så långt ögat kan nå och det hela påminner mer om ett fängelse än en stadsdel, något som kanske inte är särskilt långt ifrån sanningen.

Jag har ingen aning om hur pass kända skådespelarna är i sitt hemland, för mig är det bara nya ansikten. Det spelar mindre roll, vad som är viktigare är att de alla känns äkta rakt igenom. Det är en ensemble i ordets bäste bemärkelse, ingen står ut just för att alla är så bra.

”Gomorra” är Italiens Oscarsbidrag och filmen vann dessutom pris i årets upplaga av Cannes, något som knappast förvånar. Det är en stark, obehaglig och ganska deprimerande film om en del av Italien som har gått förlorat till en destruktiv organisation. Det är inte en särskilt underhållande film att se och tidvis är narrativet mer än lovligt förvirrande. Men till slut spelar det mindre roll, Matteo Garone har gjort en imponerande anti-tes till Hollywoods maffiaschablon. Det räcker långt.