Good Grief 2023

Stämningen är på topp på en julfest. Allsången ljuder. Festens kung är Oliver (Luke Evans). Alla älskar den mannen och främst gör hans make Marc (Daniel Levy) det. Innan kvällen är slut kommer dock lyckan krossas när den glada musiken övergår i sirener och blåljus ersätter julbelysningen. Oliver är död. Den emotionella knytnäven träffar publiken stenhårt.

 

Nu lever Marc i lägenheten som paret delade. Minnena driver runt som spöken i rummen. Som tröst har han sina två vänner Sophie (Ruth Negga) och Thomas (Himesh Patel), men Marcs sorg orsakar ett kaos inom honom som han kämpar hårt med att kontrollera. Den hotar att explodera vilken sekund som helst. Avslöjandet av en smärtsam hemlighet öppnar dörren till en möjlighet. Ett år efter tragedin befinner sig vänskapstrion plötsligt i Paris. För Marc innebär det en resa in i den rasande känsloorkanens öga.

 

Levy är fantastisk i sin roll. Han porträtterar alla sidor av sorgen. Bedövning, frustration och hjärnans analys av vad som händer fysiskt och mentalt blandas till en hjärtskärande helhet. Allt detta finns i Levys blick, kroppsspråk och röst. Det är brutalt att se för den som själv upplevt att förlora någon som man älskar. Trions vänskap sätts på hårda prov. Vi finns där med dem varje steg tack vare inkännande insatser och genuint samspel. Speciellt Negga glänser som den självcentrerade, men sympatiska, Sophie som har sina egna sår att läka.

 

Det måste vara en ära för en skådespelare att ta sig an såhär insiktsfull dialog och få gå på djupet i så otroligt välskrivna karaktärer som vi hittar här. Manuset ger starkt intryck av att ha varit personlig terapi för Levy att skriva. Han verkar ha använt författandet av det för att reda ut sina egna känslor. Ändå lyckas det med att inte vara den typiskt blytunga skildring av depression som det hade kunnat bli tack vare små stråk av varmt mänsklig humor på exakt rätt ställen.

 

Soundtracket är fyllt av låtar uppenbart valda för att texten underbygger det emotionella innehållet i scenen som de är med i. Det är anmärkningsvärt när musik som väljs i film ofta bara känns som en samling låtar som filmskaparen gillar och därför vill ha med. Försök att hålla tillbaka tårarna till scenen där Elton Johns fina ballad "This Train Don't Stop There Anymore" är i centrum.

 

Fotot och ljussättningen skapar förföriska bilder av Paris i julskrud på dagen och varm julbelysning på natten. Atmosfären fångar stadens magiskt romantiska skimmer, men även det poetiska djupsinne som i alla fall jag utan att själv ha varit där har en bild av ska finnas i luften. Trots allt detta så är det inget vykort för sakens skull som vi får. Allt finns där för att representera något viktigt i budskapet om sorgehantering.

 

"Good Grief" är utan minsta tvekan en av de mest tänkvärda skildringarna av sorg som jag har sett. Det är också en annorlunda julfilm för den som vill ha något mer nyanserat än renodlad feelgood i tider av bjällerklang. Det här är en film som känns djupt in i själen.