Good Night, and Good Luck 2005

“We will not walk in fear, one of another.”

TV-journalisten Edward R. Murrow valde hårda ord angående sin inställning till senatorn Joseph McCarthys häxjakt på kommunism på 50-talet. Och det är precis där vi slängs in i historien. Mitt i kalla krigets bris slår Joe McCarthy till med en rad olika minst tvivelaktiga metoder som fungerade som en slags kommunistrensning. McCarthys paranoia saknade dock fingertoppskänsla och när flera oskyldiga drogs till förhör eller förlorade sina jobb kände Edward R. Murrow på CBS att det var nog. Genom åtskilliga tv-program gav sig Murrow på senatorn; och samtidigt som pressen för McCarthy att besvara Murrows anklagelser ökade, skedde ett antal mindre behagliga ting runt om Murrow och hans kollegor på CBS.

Då filmen är svartvit kan man först tro att George Clooney vill förföra oss med yta, lite som hans förra film ”Confessions of a Dangerous Mind”, men ack vad fel vi har. Clooney sätter direkt en känsla med den svartvita bilden och går sedan vidare, han sätter fokusen på storyn och skådespeleriet som för historien framåt. På den fronten påminner Clooneys film en aning om Michael Manns ”Insider” då han låter det hela bli en dialogdriven saga där allting bubblar under ytan. Så gott som alla scener utspelar sig på de rökiga CBS-kontoren där man nästan kan ta på spänningen, så väl lyckas Clooney. Han bevisar att det inte behövs pistoler eller bilar som exploderar för att skapa spänning, mina nackhår reser sig ändå med ”Good Night and Good Lucks” välprickade monologer.

Det är tur att George Clooney vet vart han ska sätta regin när det gäller skådespeleriet då denna film är beroende av det. Han sätter mycket krut på sina biroller, och ingen av de faller platta som atmosfäriska statister. Mycket av detta beror på manuset men även på de otroliga talanger Clooney har till hands här. Robert Downey Jr., Frank Langella, Patricia Clarkson, en kul comebackroll för Ray Wise, och Clooney själv i en liten roll där han är mycket bra. Starkast av alla i hela eliten är dock huvudrollsinnehavaren David Strathairn. Strathairn har alltid varit en kompetent skådis men här öppnades verkligen mina ögon för denna gudomliga talang. Murrow är en ganska svår roll att lägga vantarna på men Strathairn tar det lugnt och spelar det hela väldigt avslappnat, och på samma gång väldigt övertygande.

En av styrkorna med ”Good Night and Good Luck” är dess tempo. Det är långsamt, och Clooney låter som sagt saker och ting bubbla under ytan, det är nästan krypande. Man sitter filmen igenom oerhört inbiten, fascinerad, och med öronen på spets efter minsta replik som kan förändra karaktärernas öden. Det är gediget filmarbete, jag är väldigt imponerad av George Clooney. Det är ”old school”, något som jag i det här fallet avgudar.