Goodbye Christopher Robin 2017

Innan A.A. Milne (Domhnall Gleeson, mest känd som Hux i de nya Star Wars-filmerna) skrev böckerna om sin sons gosedjur levde han loppan som pjäsförfattare i mellankrigstidens London. Men han plågas av flashbacks från sin tid som soldat. Han flyttar med sin familj till landet, där han försöker skriva en bok om fred, men börjar istället lyssna på sin sons berättelser om sina gosedjur. Milne gör dem till de välkända karaktärer i sina barnböcker, och ger även sin son en framträdande roll i dem.

 

Böckerna om Nalle Puh blir en dundersuccé, och gör lilla Christopher Robin (Will Tilston i sin första filmroll, han är ok mätt med barnskådespelaremått) till en kändis som fotograferas och visas upp på diverse event. Hans föräldrar har alltid haft fullt upp utanför hemmet men de blir nu borta allt längre, vilket lämnar Christopher med sin älskade barnflicka Olive. Allt eftersom börjar han förakta Nalle Puh och allt han står för.

 

“Goodbye Christopher Robin” lider av de problem som biografiska filmer alltid tampas med. Verkliga livet faller inte in i en treaktsstruktur, men det måste en film göra. Vissa saker tenderas att slätas över, medan andra sätts på steroider, och vissa saker hittas på. Det är nödvändiga ändringar, men ger blandade resultat. En viktig del av filmen är att av Milne lider av posttraumatisk stress efter att ha varit soldat i första världskriget. Det är osäkert om han hade det i verkligen - främst för att shell shock som det kallades då inte var någonting som diskuterades. Klart står att hans upplevelser i kriget förändrade A.A. Milne. Scenerna där en smällande ballong eller en champagnekork triggar hans flashbacks är några av filmens intressantare.

 

Christopher Milne hävdade att hans far inte hade särskilt god hand med barn, och det känns som om de många scenerna där far och son umgås är sedda genom en tvåtusentalslins, och kanske inte är så representativa för hur brittiska far och son-relationer såg ut under 1920-talet, men då jag gillar scenerna är de lätta att acceptera. De skildrar trots allt ett litet barns lekar och föreställningsvärld på ett fint sätt.

 

Däremot har jag svårt att förlika mig med det obligatoriska lyckliga slutet. Filmen lämnar oss på en sockersöt scen av återförening mellan fadern och sonen som nu är vuxen (nu spelad av Alex Lawter, från "The End of the Fucking World). Innan sluttexterna kommer texten som berättar vad som hände med Christopher. Vi får veta att han gifte sig med sin kusin och öppnade en bokhandel, men hoppar över det faktum att han i vuxen ålder hade väldigt sporadisk kontakt med sina föräldrar. Efter att hans far dött träffade han sin mamma (här i gestalt av Margot Robbies hysteriska stage mom) en - EN! - gång under 15 år. Det finns bevisligen en komplicerad verklighet där, och den verkar betydligt mer intressant än den sockersöta slutscenen.