Goonies - Dödskallegänget 1985

Egentligen är det inte konstigt att "Goonies" blev den 80-talsklassiker den faktiskt resulterade i. Förutom Spielberg och en grupp begåvade skådespelare, både vuxna och barn (inklusive debuterande Sean Astin och Josh Brolin) så har Richard Donner (då känd för "Stålmannen" och senare för "Dödligt vapen"-filmerna) regisserat och Chris Columbus (som skrev Spielbergs "Gremlins" och senare gjort bl.a. "Harry Potter") skrivit manus. Då är det svårt att misslyckas, även om många andra gjort det i försök att återskapa stämningen från gamla matinéäventyr.

Man etablerar både tonen - och tempot - tidigt i en kul biljakt där den ökända gangsterfamiljen Fratellis fritar ena brodern och jagas av polisen i en liten småstad där det minderåriga titelgänget bor. Dock inte länge till eftersom stadens Scrooge-liknande miljonär ska köpa upp och riva deras hem. Desperata att rädda sina hem så bestämmer sig gruppen för att följa en dammig skattkarta de hittar på vinden - gissa vilka fler som får nys om skatten?

Det är ett gammeldags matinéäventyr försatt bland ungdomar i 80-talets moderna värld. Men den blir aldrig trendig eller cynisk utan förmedlar traditionella budskap som familj, vänskap och lojalitet. Det handlar om de ärliga barnens kamp mot de oförstående - och i vissa fall - illvilliga vuxna, och den onda kapitalismen som förgör familjers hem. Men det mesta är en ursäkt för harmlös action och humor - och det funkar.

Det finns en imponerande lekfullhet och respekt gentemot både huvudkaraktärerna och barndomen i sig. Det är lätt att leva sig in i och förstå barnens situationer, samtidigt som de aldrig beter sig orealistiskt eller överdrivet lillgamla. Deras reaktioner mot filmens fantastiska händelser känns (och är, i scenen med piratskeppet som de inte fick se innan tagning) genuint storögda.

Det är också en tacksam kombination av "Fem på nya äventyr", sagostämning, Indiana Jones-liknande matinéingredienser (som skelett, fladdermöss och gott om fällor och tekniska prylar i "MacGuyver"-stil - notera den ambitiösa dörröppnaren), monsterfilm a la "Frankenstein" och klassisk gangsterfilm i 50-talsanda. Det är tydliga rollfigurer spelade av sympatiska skådespelare (i synnerhet Astin), lagom sliskiga skurkar (med framlidne Anne Ramsey perfekt som den ultimata gangstermorsan) och ett banalt men charmigt sinne för humor (som när stackars Tjockis blir tvingad att "berätta allt" och börjar dra anekdoter från barndomen).

Mindre minustecken är möjligen att den blir tämligen simpel, vilket särskilt gäller slutscenen där "allt löser sig till det bästa". Karaktärerna tenderar också att falla i stereotyper: tjejerna är väl våpiga, asiaten är en prylnörd och den överviktiga killen en klantskalle. Men det går att överse. Ett härligt matinéäventyr bör aldrig analyseras utan avnjutas för den kultfilm den är.