Gotti 2018

Alla är samlade - regissör, manusförfattare, skådespelare, ja till och med makeupartister - för årets stora filmevent, OS i dålig film. ”Gotti” har god förberedelse, hela åtta års till och med, och den stora frågan är vad som är bäst på att vara värst.

Vår första kategori är John Travoltas ansikte. Vad har hänt här egentligen? Inledningsvis är det ett tätt race mellan hur många lager smink man kan täcka det i från scenerna som gammal och cancersjuk och tillbakablickarna där han (fniss) ska spela ung och Danny Zuko/Tony Manero-kaxig. Men när han sedan dyker upp i sin någorlunda riktiga ålder blir det uppenbart hur tragiskt plastikopererat hans nuna är. Det blir ett oavgjort resultat - oavsett tidsepok är det lika illa. Det är nästan så man förlåter och saknar hans gamla tjockisdräkt från ”Hairspray”. Nästan.

Vi går vidare till skådespeleriet. Apropå Travoltas ansikte så ser han ständigt ut som om han precis läst de första recensionerna för filmen. De riktiga alltså, inte de MoviePass-sponsrade ”publikomdömena” på Rotten Tomatoes. En läxa kring skådespeleri finns här att lära - att se ut som en sur gubbe gör dig inte nödvändigtvis till en hotfull gangster. Men det är fint att han ger lite spelrum åt sin bättre (?) hälft Kelly Preston. Mellan sig har de hela fyra dramatiska reaktionsscener på raken vid ett dramatiskt dödsfall. Men priset här går nog till unga Spencer Lofranco i rollen som Gotti Junior. Ska man säga något snällt är det möjligen att han liknar en medlem ur ”Jersey Shore”.

Raskt vidare till dialogen. Här verkar det först som de såpaliknande, ofta parodiska replikerna i själva dramat går segrande hem. Sällan har så många klyschor och floskler avhandlats på så kort - men ändå alltför lång - tid. Hälften känns inpetade för att inkluderas i trailern. Och då har jag inte nämnt den inledande och avslutande sekvensen där Travolta på allvar pratar rakt in i kameran. Brrrr. Men så kommer scener där karaktärerna avslappnat ska kallprata och skoja lite om livet som man gör. Ordet ”tillgjort” är alltför snällt för att beskriva denna skymf mot allt vad realistisk dialog heter. Vi har en vinnare.

Apropå dialog så ställs sedan manus och regi mot varandra. Å ena sidan bör regissören Kevin Connolly, känd som skådespelare i ”Entourage”, veta det mesta om medvetet dåliga, slappt gjorda, TV-filmsliknande låtsasfilmer från nämnd serie för att inte hamna i fällan att göra en själv. Det svider vid tanken på att Nick Cassavetes och Barry Levinson tidigare var aktuella att regissera. Å andra sidan är manuset skrivet av annars begåvade Lem Dobbs (”Dark City”, ”The Limey”) och skådespelaren Leo Rossi som även medverkar. Det är svårt att veta hur de tänkt när de fyller filmen med förvirrande och omotiverade tidshopp samt fler namn på karaktärer än i samtliga säsonger av ”Sopranos” som dock sällan utvecklas eller ens syns i bild. Det är svårt att se hur ens Martin Scorsese hade kunnat göra något med det materialet.

Det har varit en intensiv kamp där alla slutar som vinnare - eller snarare förlorare. De riktiga förlorarna är dock vi tittare som inte bara tvingas genomlida detta utan återigen tappar hoppet om mannen som en gång i tiden Oscarsnominerades för ”Pulp Fiction”. Hur många chanser och comebacker förtjänar han egentligen? Ibland kan jag finna det överdrivet eller orättvist när en film hånas och sågas till en 0%-på-Rotten-Tomatoes-nivå. Men inte i detta fall. John Travoltas kärleksprojekt förtjänar all dynga den fått motta och alla de Razzies den lär kamma hem.