Goya's Ghosts 2006

Du har garanterat aldrig sett Natalie Portman så ful, så snygg eller så bra - och absolut inte i en och samma film. ”V for Vendetta” inräknat. Man kan få för sig att detta ska vara någon slags biografi över den spanske hovmålaren Francisco Goya, som vigde sina krafter och penslar åt att inte bara föreviga landets kungar men också dess orättvisor och misär, men titta närmare. Det handlar ju om Goyas spöken, och Ines är i högsta grad ett sånt.

Slutet av 1700-talet var i Spanien en orolig tid, där alla som misstänktes för att vara kättare eller judar fängslades utan rättegång, och inte sällan användes grym tortyr som skulle få även den mest oskyldige att erkänna vilka brott som helst. Vackra köpmansdottern Ines anges anonymt efter att ha varit på en restaurang utan att röra den gris som serverats, och efter en framtvingad bekännelse slängs hon i en mörk fängelsehåla. Hennes far har kontanterna som krävs för att försöka få henne fri, men inte kontakterna, och vänder sig till familjens vän, konstnären Goya, för att få hjälp med att övertala kyrkans överhuvuden att frige hans dotter.

Goya har en hemlig fascination för Ines som stått modell för honom vid upprepade tillfällen, men han inser snart att kyrkan är ena envisa jävlar. När varken bön eller hot längre har någon makt, hoppas han att kunna förändra situationen i landet genom att vaksamt dokumentera de hemska förhållanden han möter på.

Milos Forman bjuder på en lyckad historielektion. Den spanska inkvisitionen är filmens utgångspunkt och även franska revolutionen och Napoleons uppgång gör sig påmind med alla dess effekter på landet i allmänhet och Ines, Lorenzo och Goya i synnerhet. Häri ligger också filmens svaghet, för i hans strävan efter historisk korrekthet blir Formans dramaturgi lidande. Det blir inte alltid helt lätt att väva samman historiska element med den fiktiva berättelse han samtidigt vill föra fram, och vilken historia som är hans primära, blir oklart. Som film blir ”Goya’s Ghosts” snabbt en liten röra med både stora tidshopp och andra omotiverade händelseförlopp, och det är kanske anledningen till att temat om en oskyldigt fängslad flicka inte berör så som den borde.

Men om det kan vara till någon tröst, är rollerna - som man kan vänta sig av ett kostymdrama - ruskigt välspelade av samtliga inblandade. Javier Bardem som broder Lorenzo är mycket bra i sin första stora roll sedan det internationella genombrottet med ”Gråta med ett leende”, och Stellan, som alltför ofta är sig lik, är nu sig ganska olik med vilda lockar, bruna linser och en skön attityd. Men ”Goya’s Ghosts” är som tidigare nämnt först och främst Natalie Portmans historia, och särskilt i filmens andra halva, i en oväntad dubbelroll som glädjeflicka slash zombie, är hon fenomenal.