Grace Jones: Bloodlight and Bami 2017

Grace Jones är Bondbruden som skrämde till och med Bond när det begav sig. Men hon var också skådespelerskan, fotomodellen och musikern med de bejublade framträdandena som inte lämnade någon oberörd. Hon var som högröstad, rättfram, mörkhyad kvinnlig artist på många sätt före sin tid. Befriande självklar i sin uppenbarelse, lite skrämmande men alltid lika fascinerande. Och hon verkar vara det än.

I ”Bloodlight and Bami” möter vi en något åldrad Jones. En människa som av allt att döma fortfarande lever som hon levt. Att hon är äldre är knappast något som syns eller märks egentligen, men med tanke på att hon hade sin storhetstid i början av 80-talet vet vi att det gått några år.

Är man som jag, uppväxt då, känner man till henne och vill därför också veta vem hon idag är. Tyvärr får jag inte riktigt det och personen bakom masken stannar där, eftersom regissören Sofie Fiennes håller ett onödigt avståndstagande och lämnar mig att kika in på distans.

Fiennes, som kanske mest är bekant för oss film- och filosofinördar tack vare de utmärkta filmerna med Slavoj Zizek, har här gjort en något annorlunda musikdokumentär. På gott och på ont. 


Det goda är att det känns uppfriskande att se en dokumentärfilm om en kvinnlig stjärna där man faktiskt inte fokuserar på hennes uppgång och sedermera högst privata fall så mycket, utan helt enkelt bara visar upp det som är och lite av det som varit. 
Filmen varvar gryniga bilder från Jones besök i hemlandet Jamaica, med foto från hennes senaste studioinspelningar och glamourösa klipp från konserter i diverse storstäder. Således får man ju med det mesta. Kan tyckas. Men i slutända har man tyvärr inte riktigt fått med något. 


Jag är fortsatt lika fascinerad av Jones och finner de bokstavligen nakna och osminkade scenerna med henne fantastiskt uppriktiga och intima, men bara på ytan. Konsertfotot är yta det med, otroligt vacker sådan, fast jag ville ju ha mer. Jag ville veta lite mer och framförallt få se ett djupare och mer mångbottnat porträtt.

Fiennes väljer att inte använda några förklaringar, namnskyltar, eller låta någon annan komma till tals vad gäller Jones och det känns respektfullt så, absolut. Men därigenom lämnar hon även oss åskådare lite utanför. Sporadiska bilder utan att veta vem eller vad eller ens när vi tittar på, är bara i bästa fall vackra, om de inte finner sin plats. Det räcker långt att höra Jones prata om sitt liv och sina förehavanden. Jag älskar ju hennes röst och hon är rolig och intelligent. Fast hon hade förtjänat en bättre berättad historia om sig själv. En som jag inte ska behöva gissa mig till, utan som visas upp med samma självklarhet som hon själv äntrar en scen.

”Bloodlight and Bami” är en underhållande film om man uppskattar härlig musik, glittriga hattar och häftiga scenframträdanden. Det blir dessutom lite spännande på sina håll, även om få händelser tråkigt nog aldrig förankras i den större historien. Filmen blir som en reklamfilm för artisten och individen Grace Jones och som sådan fungerar den väl. Efteråt vill jag se ännu mer av henne och jag vill läsa boken om hennes liv. För tyvärr har denna spretiga film bara gett mig yta, som förvisso är spektakulär, men ändå - bara yta. 


 

Och där under då? Undrar jag fortfarande förvirrat. 


 

Ja, jag får väl helt enkelt hoppas på boken.