Grace of Monaco 2014

"Och de levde lyckliga i alla sina dagar..." Prinsessan får sin prins. Sagan är slut. Men sen då? Vad ska man med slott och halva kungariket till, om det innebär att ge upp andra drömmar? 

Olivier Dahans film om Grace Kelly, sedermera furstinnan Grace av Monaco, börjar klyftigt med det där klassiska Hollywoodslutet där en pojke och en flicka kör iväg mot solnedgången. Det är, åtminstone i den här "löst-baserade-på-verkligheten"-versionen, den sista scen som Grace Kelly någonsin kommer att filma. Nu väntar nästa kapitel i hennes liv. 

Hon flyttar til Monaco, gifter sig med prins Rainier III, och ställs helt oförberedd inför sin största roll där oskrivna gammeldags regler gäller och hon är mer granskad än någonsin. När Hitchcock (tyvärr inte spelad av Anthony Hopkins) ett par år senare tittar förbi med ett filmmanus, väcks lusten till att filma igen. Hon tackar ja till en roll i "Marnie". Men det tisslas och tasslas i landet. Sånt passar sig minsann inte för en kvinna i hennes position.

Dramat "Grace of Monaco" utspelar sig under några turbulenta månader då Monaco har en egen kris att hantera. Frankrike krigar med Algeriet och även i det lilla furstendömet finns rädslan för vad president Charles de Gaulle ska hitta på. Grace är inte den som håller tyst när herrar snackar politik och avfärdas därmed ofta som en arrogant amerikanska, men nu förväntas hon mer än någonsin att sitta snällt vid makens sida. Dilemmat - bli kvar i ett land och ett liv där hon inte känner sig helt hemma, eller följa sina drömmar och lämna både barn och make i sticket - kan låta som lyxproblem, men är lätt att känna med, och känns säkert igen av många än idag. 

Det är nästan synd och skam att klippa bort till hetlevrade diskussioner om krigsstrategier som Tim Roths prins Rainier ägnar sig åt dagarna i ända. Politiken och maktspelet om Monaco får mycket utrymme, men blir aldrig hälften så intressant som Graces osäkra försök att förhålla sig till händelserna omkring henne. Det är i hennes inre konflikt som filmens sanna styrka ligger. Mycket tack vare en välskriven karaktär. Den vackra filmikonen, den känslosamma hemmafrun, den skarpa feministen och den omtänksamma humanitären smälter samman till en trovärdig och mänsklig gestalt.

Men om Nicole Kidman var född till att spela Grace Kelly, så gick det tåget för tio år sen. Kidman känns på samma gång rätt för rollen och fantastiskt felcastad. Hon är glamouren personifierad och ger sin karaktär en extra stjärnaura. Men hur bra Kidman än är, hur starkt hon än spelar och hur mycket hon än snyftar i extrema närbilder, så har vi sett alla hennes nyanser vid det här laget. Hennes agerande känns väntat, hon lyckas aldrig överraska eller toppa sig själv. Inget smink i hela Hollywood kan dessutom göra henne till en trovärdig 30-åring igen, och jag hade hellre sett en ung och okänd aktris ta sig an rollen. Ungefär som när Olivier Dahan lät hela världen upptäcka och häpnas av Marion Cotillard i "La Vie en Rose - Berättelsen om Edith Piaf". 

I övrigt faller det mesta på rätt plats. Fotot fångar passande Hollywoodikonen med ett filmiskt vackert skimmer. Miljöerna och kostymerna är eleganta och fläckfria. Musiken hittar rätt tonläge för att förstärka dramat, spänningen och sentimentaliteten. Den blir aldrig påträngande som filmmusik ofta kan bli, när man vill tvinga på publiken en känsla. Det hela är kanske lite för avskalat för en seriös chans att slåss om några tunga priser, men tillräckligt för att bjuda med oss på en tids- och klassresa lika förtrollande som Grace Kellys liv. 

Hennes saga fick ett abrupt slut när hon, 56 år gammal, körde ihjäl sig i Monte Carlo. Filmen nämner aldrig tragedin. Inte heller Kellys liv som hyllad filmikon under sju hektiska 1950-talsår får något utrymme (jag blir definitivt nyfiken på att ta reda på mer). Men så är "Grace of Monaco" uttalat mer av en saga än en renodlad biografi. Även om den här snarare visar den kungliga drömmens baksida: ångest, frustrationer och tvivel får sällan plats i några sagoböcker.