Grand Central 2013

Hade det varit 1990-tal hade den här franska filmen troligen fått svenska titeln "Kärlek på ett kärnkraftverk". Det summerar handlingen rätt väl dessutom. Jag är visserligen emot fåniga svenska titlar (vägrar fortfarande acceptera den som gavs "Silver Linings Playbook") men "Grand Central" ger sken av att handla om något större än den faktiskt gör.

Kanske handlar det om ens referens eller intresse till just kärnkraftverk. Min starkaste är Homer Simpson. Handlingen följer i alla fall unga, arbetslösa Gary (Tahar Rahim) som desperat tar jobb på ett kärnkraftverk där han fuskar med värdena medan han hoppar i säng med Karole (Léa Seydoux) fästmön till en av hans förmän (Denis Ménochet).

Det är en tämligen simpel och platt historia. Historien erbjuder varken några spännande dramatiska utvecklingar eller ens särskilt sympatiska karaktärer. Vår "hjälte" är något av en egocentrisk douchebag vars beslut ofta känns omotiverade. Hans besatthet av den stereotypiskt mystifierade (läs: avklädda) Karole fördjupas aldrig utan blir en snedvriden tonårsförälskelse.

Det är en - trots den stinkande industrimiljön - väldigt snygg och t.o.m. stundtals vacker film där man växlar mellan harmoniska, idylliska bilder av älgskog på gröna ängar till skakig handkamera i svettiga arbetssituationerna. Även skådespelarna levererar; Rahim ("En profet") är ett väl valt huvudrollsval och Seydoux ("Blå är den varmaste färgen") gör vad hon kan för att blåsa liv i sin otacksamma roll.

Mest imponerar veteranerna Olivier Gourmet ("Ministern") och Ménochet (mest känd från inledningsscenen i "Inglourious Basterds" där han underligt nog spelade pappa till Seydoux...) som förmännen. Gourmet stjäl varje scen han är med i som ett dundrande åskväder medan Ménochet med sin kombination av väldiga uppenbarelse och sorgsna ögon underspelar fint. Hade de två haft mer spelutrymme hade filmen kanske snuddat på högre betyg.

Nu känns det som om filmen försöker säga något om arbetarklassen men irrar bort sig i en förutsägbar och poänglös romans som avslutas med ett irriterande antiklimax. Regissören Rebecca Zlotowski (som även är en av manusförfattarna) gör härmed sin andra film i registolen och är uppenbarligen begåvad då hon hanterar både bilder och skådespelare väl. Hon bör dock välja en starkare och mer engagerande historia nästa gång...