Grand Piano 2013

Tänk dig att du är en högt aktad pianist som gör comeback efter ett fiaskoframträdande för fem år sedan. Vad är det värsta som kan hända? Jo, att John Cusack ringer och säger att du måste spela felfritt annars ryker den lyckligt ovetande frugan som lojalt hejar på från balkongen.

"Grand Piano" är en ny variation på den typ av thrillers där en mystisk röst hotar och pressar vår hjälte i knepiga situationer. Vi såg det senast i ”Open Windows” med denna films huvudrollsinnehavare Elijah Wood och tidigare i bland annat ”Eagle Eye”, ”Phone Booth” och inledningsscenen i ”Scream”. Här är den dock försatt i aningen glamorösare lokal – en konsertscen för klassisk musik.

Vår stackars Frodo är lite typecastad i rollen och är – bokstavligen – rätt blek. Redan i första scenen stirrar han med sina ängsliga ögon och ser ut som det vilsna barn han ofta liknar. Det tar sig dock och han funkar hyfsat även om jag kommer på tiotal mer intressanta skådespelarval för rollen. Samma gäller Cusacks väsande stämma som efter ett tag blir aningen mer endimensionell, speciellt i jämförelse med exempelvis Kiefer Sutherlands i ”Phone Booth”.

Filmen i sig är mot alla odds stundtals riktigt spännande. Spanske regissören Eugenio Mira distraherar oss galant från det faktum att vi ser en hel långfilm om någon som spelar piano med läckra bilder, snygga metaforer och kraftfull, pumpande musik som fungerar som ett starkt soundtrack för filmens action. Det är imponerande hur man med närbilder och långa tagningar utnyttjar miljön, från logerna och foajén ända in på pianots insida.

Tyvärr är det rejält ojämnt med några svagheter som drar ner betyget. Klyschor (som att det är just den vackra, oskyldiga hustrun som ska hotas), logiska luckor (telefonsignaler som hörs från flera våningar ovan), påtvingade biroller som mest fungerar som utfyllnad och visserligen enstaka men onödigt brutala våldsinslag. Och när det är dags för klimaxet så inleder huvudpersonen en lätt ifrågasättbar plan innan man överger det mystiska thrillerkonceptet för tröttsam standardaction och en oinspirerad upplösning.

Det är väldigt synd för det märks att Mira har talang och potential att göra något som lämnar ett starkare intryck. Det här blir mest spänning för stunden om än stundtals snyggare och smartare än andra dussinthrillers. Med mer vågade skådespelarval och ett finslipat manus hade detta kunnat bli en höjdare. 

En kul detalj är dock gamla kultskådisen Alex Winter (Bill från ”Bill & Ted”-filmerna) i sin första filmroll – som slemmig skurk - på 15 år!