Grandmother 2021

Långfilmsdebutanten Matthew J. Saville har både skrivit och regisserat denna lilla pärla till film. Dramat gör egentligen inte mycket väsen av sig, men är ändå oerhört gripande, och stundvis också underhållande. Manuset är välskrivet och personbeskrivningarna nyanserade och den torra humorn mellan raderna lättar upp den smått dystra verklighet som skildras.

 

Filmen handlar om sjuttonåriga Sam, som i sviterna efter förlusten av sin mor har börjat leva väldigt självdestruktivt. Han blir relegerad från internatskolan han går på, och återvänder då hem för att finna att hans sjuka och alkoholiserade farmor flyttat in. Sams pappa åker i samma veva iväg och lämnar sonen att ta hand om sin farmor. Tillvaron i huset är ansträngd och frostig, liksom inledningsvis också är relationen. Med tiden börjar dock de två närma sig varandra mer nyfiket och de upptäcker snart att de delar mer än blodsband.

 

Charlotte Rampling spelar den bitska farmodern, och George Ferrier är hennes barnbarn Sam. De två bär filmen och de har en riktigt fin kemi. Flera scener dem emellan är lika gripande som de är ljuvliga. Rampling är fenomenal och har en otroligt stark utstrålning och en smått magisk närvaro i allt hon tar sig för. Här är hon fullständigt klockren som den surmulna och sarkastiska Ruth, med stor aptit på gindrinkar. Och det är en sann fröjd att se henne, sakta men säkert, tina upp inför sitt barnbarn, som även han har en del att jobba med.

 

Filmen utspelas på Nya Zeeland och omgivningarna där är vackra och vyerna vida. Det visuella är fantastiskt, liksom är själva ljudbilden. Musik, toner och melodier ledsagar oss och skapar stämning genom de olika turerna. Det här är ett berörande drama om känsliga ämnen som förlust och fallerade familjerelationer. Det handlar om liv och död, om sorg och saknad. Det är ingalunda några unika komponenter i en film, och vi har sett liknande historier förr. Samtidigt finns det något väldigt behagligt i det bekanta och storyn blir i all enkelhet väldigt engagerande. Mycket tack vare de karismatiska huvudpersonerna.

 

”Grandmother” är en stillsam film som tar lite tid att falla på sin plats. Dess tempo är lite tvekande i starten, och mycket är ganska förutsägbart, men med tiden blir det bara bättre och bättre. Det här är inte en film för alla, men om man uppskattar lite annorlunda relationsdramer och långsamt blommande ömhet och vänskap i familjen, är denna verkligen värd en titt.