Greatest Days 2023

Det är 90-tal i norra England, där Rachel och hennes tjejgäng får tag i biljetter till sitt favoritband The Boys. De har sitt livs bästa kväll, me5 år senare vinner Rachel biljetter till The Boys återföreningskonsert i Aten, och det enda rätta känns som att återförenas med tjejerna. Resan blir en emotionell bergochdalbana där minnen av både deras fina stunder och de svåra saker som drabbat dem gör sig påminda. Livet blev inte riktigt som någon av dem trott, och de kommer alla vara förändrade när de återvänder från resan.

 

Pitchen ”Den officiella Take That-musikalen” är knappast något som fick mig att springdansa till biografen. Jag vet nästan inget om bandet trots att de var populära med min åldersgrupp, hade inte kunnat skilja medlemmarna eller låtar från säg Westlife. 90 procent av låtarna i filmen var obekanta, och – fansen får ursäkta – det jag hört innan lät töntigt.

 

Så ”Greatest Days” jobbade i motvind med mig, men den vann vann nästan omedelbart över mig på sin sida. Filmen är fantastisk. Scener som platsat i ett seriöst drama övergår till showiga musikalnummer uppskruvade till max, vanliga platser förvandlas till kulisser, ungefär som i ”Chicago” men på ett ännu mer camp sätt. Det sker sömlöst, det är underhållande, roligt men också – mycket oväntat! – stundtals så drabbande att jag blev tårögd.

 

I en tidig scen dansar Rachel tillsamans med pojkbandet i sitt kök medan hennes föräldrar högljutt grälar i bakgrunden. Det är en så fin bild av hennes inre liv, och en sån välfunnen metafor för hur musik kan stötta en genom svåra tider, särskilt när man är ung.

 

Bland så kallade jukeboxmusikaler (musikaler där majoriteten av låtarna är hits sedan innan) är ”Mamma mia!” den mest framgångsrika. Det finns en del ytliga likheter som att de båda filmerna utspelar sig i Grekland och har minnesvärda tjejgäng, de riktar sig till ungefär samma publik, men ”Mamma Mia!” har den mest papperstunna handlingen i mannaminne. ”Greatest Days” tar sig an ganska tunga ämnen, vilket är en risk - Julie Taymor försökte göra det med Beatleslåtar i ”Across the Universe” och det var ett misslyckande trots bättre musik.

 

”Greatest Days” navigerar under Coky Giedroycs regi trauma på ett balanserat sätt, där filmen fortfarande är feelgood, men det jobbiga känns aldrig banalt.

 

Det är också en charmerande skildring av kvinnlig vänskap. Det krångliga och det fina, hur vansinnigt roligt man har med sina tjejkompisar oavsett om man är tonåring eller vuxen.

 

Även om jag överlag tyckte mycket om ”Greatest Days” har den sina brister. Dels standardproblemet i jukebox-musikaler att vissa låtar inte matchar vad som händer, allt är inte A-material. Det var också svårt att höra vad de sjöng ibland, och några scener i mitten pågick för länge. Det var också en grundläggande grej med hemresan som inte vidrördes på ett sätt som kändes väldigt märkligt.

 

Det drar ner betyget lite, men det är inget som förstör filmen. Den är fortfarande underhållande, charmerande, och berörande. Jag hade inte förväntat mig att bli tårögd till en Take That-musikal kan jag lugnt säga, men här är vi. Jag kapitulerar.