Green Book 2018

Mellan 1936 och 1966 fanns det i USA en officiell reseguide som hette ”The Negro Motorist Green Book”. Konceptet är förnuftsvidrigt för tänkande nutidsmänniskor, när det begav sig var denna manual dessvärre livsnödvändig för afroamerikaner. Här listades tillåtna motell och vägkrogar för kringresande icke-vita personer. Andningshål i den amerikanska södern. Långt in på sextiotalet. Låt det sjunka in.

Säg att du råkade vara en internationellt erkänd, men mörkhyad pianovirtuos som mot bättre vetande beslutat sig för att genomföra en turné på dessa breddgrader och gärna ville undvika stryk, eller ännu värre. Då fick du konsultera ”The Green Book”, veta din plats.

Genomföra en tokhyllad konsert framför en vit överklasspublik men bli nekad tillgång till hotellets restaurang. Hänvisas till ett utedass efter stående ovationer av människor i grunden som betraktar dig som en exotisk kuriositet. Apartheid à la redneck.

Du kunde för säkerhets skull anlita en korkad men pragmatisk, italiensk-ättad dörrvakt från The Bronx som chaufför och livvakt.

Och i Hollywood-versionen: Käfta med honom om kulturella stereotyper och till slut samsas om att grillad kyckling faktiskt är gott oavsett ens etniska ursprung. Få insikt om alla människors lika värde, charma biopubliken så övertydligt som det bara går. Kramas med den, och med varandra, med box office. ”Green Book” är inspirerad av en sann och hjärtevärmande historia. Inspirationen har här i många fall övergått i publikfriande banaliteter.

Viggo Mortensen har lagt sig till med både kulmage och Sopranos-accent för att göra rollen som den inskränkte och våldsverkande – men i grunden hygglige! – Tony Lip rättvisa. Vi unnar alla denne danskättade stjärnskådis en Oscar, tycker både jag, Golden Globe-juryn och strax sju miljarder besökare på imdb.com. Stekhete Mahershala Ali gör den hyperintellektuelle men plågade Don Shirley, och skådespelarduons kemi är fin.

Regissör Peter Farrelly, som under tjugo års tid har gjort infantila men undantagsvis lyckade komedier (”Kingpin”, ”Den där Mary”) med sin bror Bobby är den udda fågeln i sammanhanget. Anspråken är plötsligt skyhöga. Följdriktigt har Farrelly tagit sig an denna moraliskt uppbyggliga historia helt utan slapstick-element. Nästan inga skämt om kroppsfunktioner den här gången.

Då frigörs istället utrymme för ohejdad sentimentalitet.”The Green Book” vill och gör förhoppningsvis väl, berättelsen är ”larger than life” och som gjord för en Oscarskampanj. Men också lika nyskapande som vilken uttjatad julsång som helst. Vi både ryser och myser inombords när Mariah Careys ”All I Want for Christmas” skvalar i bakgrunden, tryggt, säkert, kommersiellt vattentätt, upprepningen. Vi kan varenda rad vid det här laget, ändå är det svårt att inte nynna med.