Green Border 2023

I gränslandet mellan Polen och Belarus hittar vi den “gröna gränsen”. Detta är ett hårt bevakat område som faktiskt mestadels består av lummigt gröna skogar; en smärre idyll för många som söker efter ett bättre och tryggare liv.

 

Men det är inte här vår resa startar - istället är det på ett flygplan där en inte ont anande syrisk familj har flytt sitt krigshärjade land med drömmen om asyl i Sverige. Tillsammans med en afghansk kvinna ser den efterföljande bussturen norrut ut som en väg mot säkerhet, men det visar sig finnas hål i planerna. Strax över den polska gränsen blir de utslängda, varav den polska militären illa kvickt dyker upp och för tillbaka dem till Belarus.

 

Snart har de fastnat i ett slagt limbo där de förvirrade flyktingarna skickas fram och tillbaka över gränsen varken är välkomna på ena sidan, eller andra sidan.

 

Visst skulle det här gränslandet vara härligt grönt? Så är inte riktigt fallet i vår film “Green Border”, där regissören Agnieszka Holland valt bort färger för att istället arbeta med monokromt svart och vitt. Tanken bakom detta är att ge filmen en dokumentäranda med blinkningar till andra världskrigets spionfilmer.

 

Vår rätt maffiga film är även uppdelad i tre delar och med tre perspektiv, allt för att få en helhetsbild av vad som egentligen försiggår. Det är smart gjort, för med den här speltiden och misären behöver man ibland pauser för att ta in vilka ohyggligheter som egentligen sker.

 

Många kriser och krig vi ser på film skildras åratal efter att de egentligen har utspelat sig, men det blir knappast mer aktuellt än att det ska utspela sig för ynka tre år sedan. Det ger en extra dimension till hur hemskt det här verkligen är, då detta pågår än idag. De olika perspektiven - flyktingar, militär, aktivister - hjälper oss att förstå händelserna ur olika vinklar och därmed se nyanser i hur allt egentligen fungerar. Filmen må vara gjord i svart och vitt, men det finns även många andra kulörer i mänsklighetens sinne och upptåg.

 

“Green Border” har inte direkt haft en spikrak väg till framgång. Den har anklagats för att kasta en mörk skugga på militären, “anti-polsk” och till och med jämförts av de mest extrema politikerna med nazistisk propaganda.

 

Men smutskastningskampanjen och hetsigt avsiktliga bottenbetyg verkar inte helt ha fungerat, då det gav filmen allt mer publicitet och ökade på nyfikenheten hos tittarna. Filmen blev snarare en tittarsuccé i hemlandet, men en del biografer som visade filmen fick ta emot arga protester från invånare som inte ville stötta budskapet.

 

Ibland är det viktigt att stanna upp och fundera över vad mänsklighet egentligen är, och var den är på väg. Det låter kanske tufft att se en två och en halv timme lång film i svart och vitt (fast ni orkade ju alla att se “Schindler’s List”!) om en något så hemskt som en flyktingkris, men jag lovar att det kommer att öppna en del ögon.

Hollands tänkvärda film visar faktiskt ändå att det trots allt finns en strimma hopp även när det ser nattsvart ut bland skogens alla träd.