Gremlins 2: Det nya gänget 1990

Joe Dante bröt ny mark när han kombinerade den heliga, amerikanska julfilmen med våldsam monsterfilm i "Gremlins". Den givna succén gav till ingens förvåning upphov till en uppföljare och med den gjorde Dante återigen något ovanligt - en del 2 som faktiskt levererar. Receptet är att både driva med första filmen och skruva till glimten i ögat ett extra varv.

Storyn tar vid flera år efter första filmen och våra hjältar Billy (Zach Galligan) och Kate (Phoebe Cates) har flyttat till New York där de bor ihop och även jobbar i en stor skyskrapa. När ägaren till Billys gamla mogwai, Gizmo, dör så plockas han upp av forskare som huserar i nämnd skyskrapa. Det dröjer inte länge innan Gizmo ofrivilligt ynglar av sig och rackarna förvandlas till de välbekanta, slemmiga monstrena som börjar löpa amok.

"Gremlins 2 - Det nya gänget" är knappast filmkonst. Det är en högljudd, plottrig och barnslig som inte tar sig själv på allvar för en sekund. Och däri ligger också charmen. Det är ett nästan rakt igenom underhållande party där Dantes otroliga öga för detaljer kommer till sin fulla rätt. Den är full av färgstarka karaktärer, knasiga infall, filmreferenser (subtila såväl som uppenbara) och roliga gästroller (håll utkik efter Dante-veteraner som Henry Gibson, Rick Ducommon och den framlidne Paul Bartel).

Man lyckas även klämma in bitande satir kring det moderna samhällets besatthet kring teknik. "Jag har gjort en byggnad för saker, inte för människor" klagar nyrika miljonären som äger skyskrapan, briljant spelad av John Glover. Titelvarelserna tar över allt från TV-program till ondskefulle genforskaren Christopher Lees (vem annars?) laboratorium, där de experimenterar med vätskor som förvandlar dem till både fladdermöss och jättespindlar. Vi känner att Dantes förkärlek till gamla B-filmer från 1950-talet kommer direkt från hjärtat.

Samtidigt har han gott om självironi. I en scen låter Dante gremlins attackera filmkritikern Leonard Maltin när han sågar "Gremlins 1" i TV. I en annan sekvens sabbar gremlins en biografprojektor varpå en upprörd biobesökare kommer ut och vräker ur sig att filmen är värre än den första. Därefter dyker Hulk Hogan upp i biopubliken och begär hotfullt att de ska sköta sig. Det är fånigt och helt ologiskt - men hur kul som helst.

Där man saknar första filmens nästan sagolika julstämning har man här istället bättre effekter där de slemmiga monstrena - speciellt den elake ledaren Stripes - är betydligt mer utstuderade och Gizmo är så söt att han slåss med Mupparna om priset som mest sympatiska handdocka man önskar hade riktigt liv. Detsamma gäller de elakare sorterna när de i en pampig final brister ut i allsång och sjunger "New York, New York".

Sen att filmen, trots ett fint tempo, kanske inte håller för sin extrema speltid är ett minus i kanten. Detsamma att huvudrollsinnehavarna Galligan och Cates inte är de mest karismatiska skådespelarna i världen (till deras försvar så har de ett gäng grymt överlägsna motspelare). Och visst, det är inte en stor filmklassiker värdig någon djupare analys. Det är som en stor, galen fest - men den typen man gärna upplever igen, och tycker är roligare för varje gång. Som en talande gremlin uttrycker det, efter att omotiverat skjutit en annan: "Var det civiliserat? Nej, men kul."