Greta 2018

En ung kvinna hittar en kvarglömd handväska på New York-tunnelbanan. Den godtrogna servitrisen Frances bestämmer sig för att leta rätt på väskans ägare och som tack för hjälpen bjuds hon in på en kopp té. Föga anar hon att hon kliver över tröskeln till vargens lya. Den franska änkan Greta intar snart tomrummet som uppstått efter Frances nyligen bortgångna mor, som om hon hela tiden haft det planerat. När Frances väl börjar lyssna till sin rumskamrats oroliga varningsord om att inte lita på främlingar så är det redan för sent.

 

Irländaren Neil Jordan (“The Crying Game”, “En vampyrs bekännelse”) gifter bröderna Grimms sagor med 80- och 90-talets stalker-thrillers som “Farlig förbindelse” och “Handen som gungar vaggan” i sin synnerligen b-filmsbetonade “Greta”. Resultatet är både inbjudande och stundtals närmast motbjudande. En halvlyckad New York-version på sagan om den onda häxan i skogen med ett inskohornat stycke om sorgearbete eller - en rätt trivsam thriller utan vidare tuggmotstånd, lite beroende på humör.

 

Isabelle Huppert hänger sig fullkomligt åt rollen som den obehagligt efterhängsna extramamman Greta och likt i Paul Verhoevens “Elle” är det en njutning att se denna skarpa franska aktris få vara farlig, om än i en skissartad roll. Chloë Grace Moretz, som slog igenom stort vid 13 års ålder i “Kick-Ass”, tog nyligen en paus från skådespeleriet för att återfinna sin gnista. Hon uttryckte en vilja att arbeta med filmskapare som har tydliga visioner och återkomsten till vita duken med filmer som “The Miseducation of Cameron Post”, “Suspiria” och nu “Greta” känns som en spännande och klok nystart.

 

Neil Jordan må ha haft en tydlig vision för “Greta”, en over-the-top-stalkerrulle med potent genrefilmsblod i ådrorna. Han lyckas dock aldrig riktigt hitta rätt balans i tonen mellan skräck och lekfull pastisch vilket ger filmen ett något vilset uttryck. Men för den mer förlåtande cineasten fungerar Jordans lekfulla handlag, kombinerat med helhjärtade insatser från både Huppert och Grace Moretz, som vägledande brödsmulor i biomörkret vilket leder “Greta” bort från de snårigaste sagostigar och djupaste av b-filmsträsk.