Gretel & Hansel 2020

Få sagor har tolkats – och slaktats – i så många variationer som bröderna Grimms. Allt från fina, barnvänliga familjefilmer av ”Trassel” och ”Törnrosa” till usel B-skräck som ”Rumpelstiltskin” och ”Red Riding Hood”. Klassikern om Hans och Greta har vi sett – eller snarare inte sett – i flera snabbt glömda varianter. Regissören Oz Perkins rysare är kanske det närmsta vi kommer till en sevärd, minnesvärd filmatisering av de två barnen och häxan med en osund aptit.
 
Filmen är förvånansvärt trogen originalhistorien med det stora undantaget att Greta här är tonåring med en yngre lillebror. Det blir ett slags nattsvart uppväxtdrama där de två syskonen flyr från sin mentalt instabila mamma och efter möten med diverse figurer hamnar i den ökända stugan med frestande festmåltider och en äldre, till synes vänlig värdinna som inte oväntat har ondskefulla planer för sina gäster.
 
Perkins (son till Anthony, mer känd från ”Psycho”-filmerna) har markerat sig själv som ett intressant namn i den nya generationen av skräckfilmsregissör. ”The Blackcoat’s Daughter” och ”I Am the Pretty Thing That Lives in the House” var ojämna men intressanta. I hans tredje film bevisar han att han kompentent kan hantera såväl ruggig stämning som kusliga miljöer. Här finns vacker och stilsäker produktionsdesign och användning av ljus/ljud värdig en gotisk Guillermo del Toro-film.
 
Fina skådespelare gör inte saken värre. Att Sophia Lillis är en värdig skräckhjältinna vet vi redan sedan ”Det” och hennes Greta är effektivt nedtonad. Greta upptäcker och försöker kontrollera ”Carrie”-liknande krafter, ett spännande tillägg som gärna hade kunnat utvecklats mer. Lillis matchas väl av veteranen Alice Krige (Borg Queen i ”Star Trek”-filmerna) som levererar en groteskt förförisk häxa på en nivå satt av Jessica Lange i ”American Horror Story”.
 
Filmens svaghet ligger i att Perkins fokuserat mer på yta än innehåll vilket gör att berättelsen blir lidande. Många av dessa scenarier – undersökande av mystiska ljud, drömsekvenser med spökbarn, viskande röster i natten, knarrande träd i dimmiga skogar - är alltför välbekanta och känns stundtals som utfyllnad. Avsaknaden av ordentlig karaktärsutveckling och avdramatiserad dialog gör dessutom att rollfigurerna, speciellt barnen, upplevs som omväxlande irriterande.
 
De riktiga fyrverkerierna uppstår mot slutet med en befriande oväntad twist samt en intensiv final dekorerad med några imponerande effekter. Hade man satsat lika mycket på resten av filmen som i denna kittlande upplösning så hade man kanske uppnått den kultstatus det ändå finns potential till. Nu blir det en aningen blek och dyster men absolut sevärd skräckversion av den klassiska sagan, som kanske inte tillfredsställer de blodtörstigaste skräcknördarna men säkerligen kan intressera cineaster med en lite smalare indie-smak.