Greven 2023

Chilenska regissören Pablo Larraín har gjort många fina filmer de senaste åren, varav flera visats på de europeiska festivalerna. Han har en fäbless för att rikta ljuset på mörkret i människor, och har en förmåga att göra det komplexa till begripligt och engagerande för andra. Vilket vi sett i både ”Spencer” (2021) och ”Jackie” (2016). Detta är dock inget han direkt upprepar här. 

 

Med ”Greven” (”El Conde”) avser han snarare göra upp med sitt hemland Chiles mörka förflutna. Filmen handlar om den ökände diktatorn Augusto Pinochet, som i denna version fejkade sin död 2006. Han är en vampyr sedan franska revolutionen och bidar numera sin tid ute på landsbygden med sin bråkiga familj. Han är åldrad och livstrött och finner inget vara kul längre och blodet har dessutom börjat smaka illa. Den gamle greven längtar efter en hållbar utväg från allt, men så plötsligt skickar kyrkan en nunna med en påle och ett uppdrag, och plötsligt känns tillvaron lite mer intressant. 

 

Det är inte helt enkelt att beskriva vad filmen handlar om. För tro mig, turerna är många. Men egentligen är den relativt snåriga intrigen oviktig i sammanhanget, då detta inte är så mycket om handlingen, som det är om samhällskritiken mellan raderna.

 

Satiren är det som driver historien vidare, och den plockar några poänger på vägen. Men satir är inte lätt. Det handlar mycket om kontext, men också om tonalitet och avsikt. Jag kan verkligen se och också till viss del uppskatta avsikten. Och jag applåderar alltid ifrågasättandet av maktstrukturer, politik och religion. Men även om det onekligen sker på ett annorlunda sätt i ”Greven”, så finner jag inte resultatet vara smart nog. Kritiken är vass, fast kommer inte riktigt till sin rätt. Det känns på något sätt lite för simpelt, och trots att det stundom är småkul, så lyfter humorn aldrig riktigt ur startgroparna.

 

Vi hör en röst berätta historien för oss och identiteten av den personen är det bästa med filmen. Allt annat borde fått några vändor till i förproduktionen. För även om det inte är några uppenbara brister i manuset, så borde några delar och framförallt karaktärer ha bearbetats mer. Eller så är det jag som är tråkig.  

 

Visuellt är det hursomhelst desto häftigare. Vissa scener, som när Pinochet flyger över städer på jakt efter att suga ännu lite mer blod ur samhället, är snygga och välgjorda. Jag har inget att anmärka på vad gäller det tekniska och kan verkligen se potential i ambitionen. Men det är också just därför som jag blir så irriterad.

 

”Greven” är känns i slutändan som något man hittar under frasen "hellre än bra". Det var säkert kul för Larraín och hans medförfattare Guillermo Calderón att under processen hänge sig åt fantasier och kreativa idéer kring vedergällning. Men det hjälper föga. För trots intressant premiss, så förblir resultatet halvdant.