Grottmannen Dug 2018

Grottmannen Dug (Eddie Redmayne) lever tillsammans med sin kaninjagande klan och sitt vildsvin Hognob i en vacker dal. Men när bronsåldersmänniskorna med girige Lord Nooth (Tom Hiddleston med fransk dialekt) driver ut dem i den vulkaniska ödemarken måste Dug hitta ett sätta att få tillbaka dalen. Det visar sig att bronsåldersmänniskorna är helt besatta av fotboll, så Dug beslutar sig för att utmana dem på sitt eget spel - att grottmänniskorna aldrig spelat fotboll själva är en petitess. Med hjälp av bronsålderstjejen Goona (Maise Williams) som drömmer om att spela på den stora stadion men som inte får det eftersom hon är tjej, börjar Dug träna klanens udda karaktärer så att de kan vinna tillbaka sitt hem, annars kommer de tvingas slava för alltid.
Det verkar hopplöst, men det visar sig att fiendens lag är fullt av överbetalda spelare som inte kan samarbeta (det finns förmodligen någon sorts parallell till verkligheten här, jag vet inte, det är mycket subtilt) och kanske är det också så att grottmänniskorna kanske har fotboll i blodet…

Det syns genast att det är skaparna av “Wallace & Gromit” som ligger bakom; lergubbarna har deras välkända stortandade, rundögda estetik. “Grottmannen Dug” har även den där väldigt brittiska känslan, samt förstås lysande slapstick. Det finns så många hysteriskt roliga stunder när  grottmänniskorna försöker lära sig spela fotboll omgivna av en ogästvänlig vildmark som verkar ha en personlig vendetta mot dem.
En likhet, som känns mer som lathet, är att vildsvinet Hognob har fått ersätta Gromit som det tysta, ouppskattade djuret som är smartare än alla människor som omger det.
"Grottmannen Dug" svämmar över av kändisröster men jag kände inte igen någon av dem innan jag såg eftertexterna, vilket är enbart beröm. Kändisröster som sticker ut och distraherar är en sten i fotbollsskon på all tecknad och animerad barnfilm.

Det som är roligt med “Wallace & Gromit”-filmerna är att de tagit en välkänd genre - som monsterfilmer i “Wallace & Gromit: Varulvskaninens förbannelse” eller kuppfilmen i “Wallace & Gromit: Fel brallor” - men sen gör något oväntat med det. Här är genren “underdog sportfilm,” där ett lag med låga odds ska försöka slå ett på pappret mycket bättre lag. Det fungerar så länge grottmänniskorna tränar, men så fort det är dags för den stora matchen slutar filmen vara underhållande. Istället för att driva med konventionerna blir filmen en del av dem. Det är inte längre särskilt spännande eller roligt. Det går som det förväntas gå i den här sortens film, varken mer eller mindre.

Allt som allt en kul film för både barn och vuxna: en måste inte vara intresserad av fotboll för att uppskatta den, men det skadar nog knappast. Däremot är den inte särskilt minnesvärd, och definitivt ingent som kommer att ersätta Wallace & Gromit någon gång snart.