The Grudge 2020

Minns ni "Ju-On"? "The Grudge"? Långhåriga asiatiska flickor som hemsökte en hel generation? Takashi Shimizus rysare fick, tillsammans med "Ringu", hela västvärlden att hooka på j-horror i början av 2000-talet. Så långt allt väl. Sen kommer Hollywood som de oftast gör för att mjölka ett framgångskoncept med en rad själlösa uppföljare och nyinspelningar. Jepp, här är ännu en. Om möjligt ännu oinspirerad än vanligt.

Den japanska förbannelsen har åkt över Atlanten och slår klorna i ett amerikanskt hushåll. Alla som sätter sin fot på den hemsökta adressen 44 Rayburn Drive kommer att få uppleva jumpscares tills de tappar förståndet och tar livet av sina nära och kära. Det är, i korta drag, "The Grudge" anno 2020.

Historien är varken mer eller mindre än vad man kan vänta sig av en reboot (uppföljare... spinoff... kalla det vad du vill) på den klassiska filmserien. Men då ska du också veta att filmen, trots sin välkända förlaga, helt misslyckas med att göra något spännande eller skrämmande av sitt upplägg. Den här versionen kommer många år efter att hajpen lagt sig, och den gör absolut inget för att väcka nytt liv i genren. Snarare lyckas man nästan övertyga mig att "The Grudge" från början aldrig hade så mycket att komma med... mer än spöken som klättrade fram ur avlopp för att göra konstiga ljud.

 

 

Det mest skrämmande med den här nya filmen? Det är hur förbannat tråkig den lyckas vara. Dels är det för många karaktärer som inte bidrar med något vettigt. Dels är det flera tidslinjer att hålla reda på. Som om man försökte klämma in tre kassa uppföljare i en.

"The Grudge" följer samtidigt två olika familjer som bott i det drabbade spökhuset, en polis som gräver i de mystiska dödsfall som omringat det, och ett mäklarpar som försöker kränga det vidare. Vi hoppar fram och tillbaks i tiden och mellan de olika rollfigurerna som plågas av vidriga syner. Andrea Riseborough som den sorgtyngda kommissarie Muldoon är på något vis vår huvudperson, trots att hon mest stirrar på foton och filer genom halva filmen. John Cho och Betty Gilpin (mäklarna) har en intressant sidohistoria som väcker sympati för paret, men varför den finns där känns inte helt motiverat.

Inte heller orkar jag utreda varför en annan snut (Demian Bichir) verkar spela en viktig roll för handlingen för att sedan bara försvinna. Nästan som att en betydligt längre film skrevs och spelades in, bara för att sedan stryka karaktärernas utveckling och endast behålla alla scener som tar oss till mörka badrum.

 

 

Och jag gillade ändå Nicolas Pesces första film. "The Eyes of my Mother" är en svartvit, snygg och ruggig familjehistoria som gjorde något annat och eget i skräckgenren. Regissören visade spår av en visionär med ett sjukt skruvat sinne för mörka tragedier. Det bådade gott. Vad hände egentligen? Jag undrar om hans vision för "The Grudge" krockade med Sonys och producent Sam Raimis lite mera mainstream-lagda tankar. Vi har sett det förr - Hollywood kommer, snappar upp talanger, och sätter dem i registolen på en extremt styrd franchise där man inte har någonting att säga till om.

Nu vet jag inte om så är fallet med nya "The Grudge" - någon har iallafall rensat den här filmen på allt som kunde ha varit originellt, rörande eller otäckt på riktigt. Kvar finns en extremt platt spökhistoria där samma hoppa-till-effekt (ruttnande lik som dyker upp från ingenstans) återanvänds till döds.

Inte ens tjejgänget i biosalongen har något att skrika till. Någon snarkar gott på raden framför mig. Det summerar filmen ganska väl. En sömnig, trist, daterad spökskräckis som visar att bäst-före-datumet på "The Grudge" gick ut för längesen.