Grudge Match 2013

Det finns många sätt som "Grudge Match" speglar dess två stjärnors falnande karriärer. När karaktärerna spelar in en reklamfilm tillsammans försöker Robert De Niro desperat blåsa liv i sina repliker medan Sylvester Stallone knappt kan uttala dem. I en annan scen ber Stallone Oscarsvinnaren Alan Arkin om hjälp. Och LL Cool J - av alla människor - är den som påpekar hur De Niro skämmer ut sig.

Ja, vi vet alla att dessa avdankade stjärnor har sett bättre dagar. Stallone må visserligen vara i toppform rent fysiskt för sin ålder men hans botoxade nuna har färre ansiktsuttryck än någonsin. För varje värdig film De Niro gör nu för tiden så gör han fem dåliga. Filmen bygger på en uppenbar, kitschig idé - att förena boxarna från "Rocky" och "Tjuren från Bronx".

Självfallet spelar de inte samma rollfigurer - den ena var ju trots allt en verklig karaktär medan den andra åldrats i en rad uppföljare - även om man använder arkivbilder från nämnda filmer. Båda är avdankade föredettingar (självdistans?) som legat i fejd sedan de slagit ut varann i varsin match medan en tredje avgörande uteblivit.

Stallone är den jordnära fabriksarbetaren med massa räkningar. De Niro är kändishoran som lever på reklamdeals. En girig, högljudd promotor (Kevin Hart) dyker upp och erbjuder en saftig check om de går med på att mötas igen. För att röra om i grytan finns Stallones gamla kärleksintresse (Kim Basinger) samt hennes och De Niros son (Jon Bernthal) som vill utveckla relationer. Stapling av klichéer med andra ord.

Väntar man sig något slags "mästerligt" möte av den typ när De Niro konfronterades med Al Pacino i "Heat" eller ens Stallone med Dolph Lundgren i "Rocky IV" så blir man besviken. Det här är snarare närmare "Griniga gamla gubbar" minus charm och humor. Både stjärnorna och deras karaktärer känns trötta och slitna. Det är mycket ansträngd grabbighet (med genanta bögskämt kring läkare och skräddare) samt förlegade budskap kring heder och stolthet.

När vi väl kommer till själva matchen så är det ett lättglömt spektakel med en överdos av slowmotion. Grabbarnas fysisk är imponerande men det är svårt att bry sig om själva utgången som förutsägbart nog är reko och tillrättalgad. Efter allt velande och tjafs så blir finalen ett enda stort antiklimax. Det roligaste i filmen är två gästroller under eftertexterna och de har praktiskt taget inget med resten av filmen att göra.

Knappt ens birollerna piggar upp. Arkin har några roliga repliker men kör samma bitska gubbe han gjort i sina senaste filmer. Hart försöker desperat anamma Eddie Murphys gamla "svarta, roliga killen" medan Basinger (vars brist på kemi med Stallone uppvägs av samma dos botox) mest ser ut att vilja vara någon annanstans. Den enda som faktiskt förmår förmedla en ordentlig rollprestation är Bernthal som definitivt fick en mer bitig roll i "The Wolf of Wall Street".

Det är ändå inte det sämsta huvudrollsinnehavarna eller regissören för den delen levererat (vilket egentligen inte säger mycket). Men den rent sportfilmshistoriska sammandrabbningen landar på en TV-filmsliknande mellanmjölksnivå som knappast representerar den storhetstid från de klassiker den tjuvåker på. Det hade kunnat bli lite roligare om de inte varit så envist typecastade. Eller om man låtit grabbarna i "Värsta gänget" möta "Tjejligan" istället.