Guardians of the Galaxy 2014
Synopsis
Äventyraren Peter Quill stjäl en eftertraktad glob från Ronan, en kraftfull skurk med ambitioner att förinta hela universum. Peter slår sig sen samman med Rocket, en vapengalen tvättbjörn, Groot, en trälik humanoid, den gåtfulla Gamora och den hämndlystne Drax the Destroyer. Tillsammans bildar de ett futuristiskt team av superhjältar som skyddar galaxen mot faror.
Info
Originaltitel
Guardians of the Galaxy
Biopremiär
1 augusti 2014
DVD-premiär
1 december 2014
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Walt Disney Pictures
Åldersgräns
11 år
Längd
Trevligt Marvelskt rymdröj
Efter att ha tagit över jorden påbörjar Marvel nu sin annektering av rymden med ett trivsamt och lagom humoristiskt äventyr, en färggladare "The Avengers" om man så vill. Fast med ett roligare persongalleri.
Jodå, det ska nog gå att bygga en franchise på det här också. Förutsatt att Marvel lyckas få in folk i biosalongen, vill säga. Aldrig tidigare har den amerikanska förlags/studiojätten satsat på en filmatisering av en så pass okänd förlaga. "Guardians of the Galaxy" uppväcker knappast barndomsnostalgin hos gemene man i samma utsträckning som Spindelmannen, The Avengers eller X-Men, och vad gäller rymdhjältar på bio får väl marknaden sägas vara hyfsat mättad. Man vågar nog inte rulla tärning på att Star Trek-publiken och Star Wars-fansen rumlar in i biosalongen på ren autopilot. I alla fall inte hela.
Dessutom är serietidningsförlagan till ”Guardians of the Galaxy” – det finns en variant från slutet av sextiotalet och så en från 2008 som har stått som modell här – ganska lökig. Möjligtvis känner man till dem åtminstone by proxy om man har växt upp i USA de senaste trettio-fyrtio åren, men för en europé borde angelägenhetsgraden, generellt sett, vara mycket låg. Nej, vad som krävs här är något som effektivt neutraliserar alla argument mot att gå på bio och svettas mitt i sommaren framför något som man helt saknar känslomässig koppling till. En gigantisk marknadsföringsapparat! Problemet är löst! Börja bygga franchise!
Vad får man då, när man sitter där i mörkret och känner hur kläderna klibbar fast mot biografsätet samtidigt som de välbetalda kreatörerna på Marvel fnular på nästa listiga koncept i något luftkonditionerat styrelserum? En lättsam, charmig och väldigt snygg superhjältebagatell som ligger någonstans i gränslandet mellan ”Liftarens guide till galaxen” och ”Mass Effect”-spelen både vad gäller atmosfär och visuell profil. ”Guardians of the Galaxy” tar sig an det välbekanta (uttjatade) gamla temat med ”Motvilliga hjältar som trots inbördes olikheter måste jobba med varandra och rädda dagen mot alla odds” och kliver i land med det. Det kommer an på humorn och bra casting, James Gunn har också vett att ladda sin box office-kandidat med en ton som är lättsam utan att för den delen skämta bort sin egen potential eller dränka den i lättköpt självironi.
Karaktärerna, en charmig men oansvarig slyngel till människohjälte här, en livsfarlig grönhudad yrkesmördarkvinna där, du har din talande tvättbjörn, ditt levande träd med ett ytterst begränsat ordförråd, är alla väl utmejslade och matchar varandras groteskheter fint. Det är väl ingen konst att jobba som superhjälte om man som i "The Avengers" omges av löjligt vackra människor hela tiden? Men byt nu ut Robert Downey Jr., Scarlett Johansson och resten av kollegorna mot ett gäng som ser ut att ha kravlat upp ur en felkalibrerad kärnreaktor. Gunn är återhållsam med sentimentalitet och övertydligheter och får därför konceptet med samarbete och tolerans över artgränserna att funka fint, på ett nästan lågmält sätt.
Den roligaste karaktären i ”Guardians of the Galaxy” är Drax the Destroyer, en kraftigt tatuerad och muskelstinn humanoid vars hela tillvaro går ut på att söka hämnd för att han vid något tillfälle fick sin familj slaktad av ärkeskurken Ronan. Han är stolt, stridslysten och gravallvarlig så till den grad att han inte förstår metaforer eller talesätt överhuvudtaget, definitivt inte gester. De övriga hjältarna måste hela tiden tala väldigt bokstavligt med honom.
”Varför skulle jag jaga ifatt Ronan och dra ett finger över halsen på honom?” undrar han uppriktigt när någon drar ett menande pekfinger över struphuvudet för att illustrera att Drax ska döda Ronan när han hittar honom. Chris Pratt gör bra ifrån sig som den spjuveraktige hjälten Star-Lord och Zoe Saldana visar att hon kan få jobbet gjort inte bara i blå hud, som i ”Avatar”, utan i grön också.
Storymässigt är det just ingenting. Magiska stenar och förestående apokalyps, det handlar om gigantiska destruktiva krafter som kan släppas loss, jodå, visst. Det hindrar inte att ”Guardians of the Galaxy” är lättsam och trevlig underhållning ända fram till det att någon i specialeffektsteamet får för sig att trycka på kortkommandot för ”Enorm rymdskeppsbatalj ovanför stadsmiljö” - då blir det samma CGI-orgie som vi redan har tröttnat på i ett otal filmer. Men vid det laget är jag redan med på resan. Eller som Marvel skulle uttrycka saken: Jag är ”publikunderlag för en franchise”. Eller som man skulle säga till Drax the Destroyer för att undvika missförstånd: Filmen är helt ok.
Dessutom är serietidningsförlagan till ”Guardians of the Galaxy” – det finns en variant från slutet av sextiotalet och så en från 2008 som har stått som modell här – ganska lökig. Möjligtvis känner man till dem åtminstone by proxy om man har växt upp i USA de senaste trettio-fyrtio åren, men för en europé borde angelägenhetsgraden, generellt sett, vara mycket låg. Nej, vad som krävs här är något som effektivt neutraliserar alla argument mot att gå på bio och svettas mitt i sommaren framför något som man helt saknar känslomässig koppling till. En gigantisk marknadsföringsapparat! Problemet är löst! Börja bygga franchise!
Vad får man då, när man sitter där i mörkret och känner hur kläderna klibbar fast mot biografsätet samtidigt som de välbetalda kreatörerna på Marvel fnular på nästa listiga koncept i något luftkonditionerat styrelserum? En lättsam, charmig och väldigt snygg superhjältebagatell som ligger någonstans i gränslandet mellan ”Liftarens guide till galaxen” och ”Mass Effect”-spelen både vad gäller atmosfär och visuell profil. ”Guardians of the Galaxy” tar sig an det välbekanta (uttjatade) gamla temat med ”Motvilliga hjältar som trots inbördes olikheter måste jobba med varandra och rädda dagen mot alla odds” och kliver i land med det. Det kommer an på humorn och bra casting, James Gunn har också vett att ladda sin box office-kandidat med en ton som är lättsam utan att för den delen skämta bort sin egen potential eller dränka den i lättköpt självironi.
Karaktärerna, en charmig men oansvarig slyngel till människohjälte här, en livsfarlig grönhudad yrkesmördarkvinna där, du har din talande tvättbjörn, ditt levande träd med ett ytterst begränsat ordförråd, är alla väl utmejslade och matchar varandras groteskheter fint. Det är väl ingen konst att jobba som superhjälte om man som i "The Avengers" omges av löjligt vackra människor hela tiden? Men byt nu ut Robert Downey Jr., Scarlett Johansson och resten av kollegorna mot ett gäng som ser ut att ha kravlat upp ur en felkalibrerad kärnreaktor. Gunn är återhållsam med sentimentalitet och övertydligheter och får därför konceptet med samarbete och tolerans över artgränserna att funka fint, på ett nästan lågmält sätt.
Den roligaste karaktären i ”Guardians of the Galaxy” är Drax the Destroyer, en kraftigt tatuerad och muskelstinn humanoid vars hela tillvaro går ut på att söka hämnd för att han vid något tillfälle fick sin familj slaktad av ärkeskurken Ronan. Han är stolt, stridslysten och gravallvarlig så till den grad att han inte förstår metaforer eller talesätt överhuvudtaget, definitivt inte gester. De övriga hjältarna måste hela tiden tala väldigt bokstavligt med honom.
”Varför skulle jag jaga ifatt Ronan och dra ett finger över halsen på honom?” undrar han uppriktigt när någon drar ett menande pekfinger över struphuvudet för att illustrera att Drax ska döda Ronan när han hittar honom. Chris Pratt gör bra ifrån sig som den spjuveraktige hjälten Star-Lord och Zoe Saldana visar att hon kan få jobbet gjort inte bara i blå hud, som i ”Avatar”, utan i grön också.
Storymässigt är det just ingenting. Magiska stenar och förestående apokalyps, det handlar om gigantiska destruktiva krafter som kan släppas loss, jodå, visst. Det hindrar inte att ”Guardians of the Galaxy” är lättsam och trevlig underhållning ända fram till det att någon i specialeffektsteamet får för sig att trycka på kortkommandot för ”Enorm rymdskeppsbatalj ovanför stadsmiljö” - då blir det samma CGI-orgie som vi redan har tröttnat på i ett otal filmer. Men vid det laget är jag redan med på resan. Eller som Marvel skulle uttrycka saken: Jag är ”publikunderlag för en franchise”. Eller som man skulle säga till Drax the Destroyer för att undvika missförstånd: Filmen är helt ok.
| 28 juli 2014 19:45 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (10)
Filmens intro är jävligt bra med både med musiken och huvudkaraktären Peter Quill's bakgrund. Sen också att birollerna som Zoé Saldana är duktig i kroppsspråket med sin karaktär. Bradley gör näst bäst karaktär efter Zoé och Chris, men Groot och Drax karaktärer kunde ha gjort bättre ifrån sig i filmen. Storyn är bra fram till mitten och där ifrån spårar de lite ur i handlingen.
Guardians of the galaxy var som trailern en skojfriskt rymdäventyr som bjöd på en hel del skratt.
Är man ett stort fan av marvel cinematic universe så kommer man antagligen gilla den här filmen med. Vissa saker har man ändrat från grundbilagan (serietidningen) men jag tycker att det är inget som man kommer att störa sig på.
Jag känner viss förhoppning inför den nya Star Wars filmen som komma skall med tanke på hur snygga alla planeter och effekter såg ut (Disney pengar= bra effekter), men det som kan oroa mig är att det just är Disney som står bakom den nya Star wars filmen och jag hoppas inte att det kommer bli lika mycket humor i den filmen som i GoG.
Men jag kan bara rekommendera Guardians of the Galaxy för det är en bra sci-fi rulle och ett bra tillskott i Marvels film bibliotek.
Varför jag inte ger den mer än en 3.a är på grund av att man fortsätter med den lite överdrivna humorn in mot slutet där jag tycker att man borde ha dragit ner på den några snäpp och försökt att fånga stundens allvar.
Andra kritiker (4)
"Colourful, tongue-in-cheek fun, purpose-built for grown-up lovers of kitsch ’80s science-fiction. But the Marvel formula is starting to feel, well, a little too formulaic."