Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap 2018

Juliet (Lily James, som tidigare synts i “Berättelsen om Askungen” och “Baby Driver”) är en författare i efterkrigstidens England. Hon är framgångsrik men drömmer om något mer, hon har trauman från kriget som inte utforskats, hon känner sig missanpassad i sin fästman Marks glamorösa värld, och är lite ansträngt awkward på det där sättet kvinnor i romantiska komedier ofta är. Sammanfattat är hon alltså ganska ointressant, men James har tillräckligt med charm för att hon inte ska bli irriterande.

Juliet får ett brev från en Dawsey (Michiel Huisman, mest känd som Daario Naharis i “Game of Thrones”) och han berättar att han är medlem i Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap. Juliet blir så intresserad av hans berättelse att hon åker till den brittiska ön utanför Normandies kust. Där blir väl mottagen av sällskapet men märker snart att det finns många saker de inte vill prata om. Framför allt vad som hänt med gruppens karismatiska grundare Elizabeth. Juliet kan inte låta bli att nysta i berättelsen. Dettablandas med tillbakablickar på sällskapets liv på Guernsey under nazisternas ockupationen, och vad som fick dem att starta sitt litteratur- och potatisskalspajsällskap.

Filmen är baserad på en roman med samma långa, omständigt titel. När boken såldes i bokhandeln jag arbetade i då var den känd som “Jag tror den hette någonting med potatis”-boken, och jag antar att samma öde nu kommer drabba arbetande på landets alla biografer. Mina kondoleanser.
 
Bitvis är "Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap" nästan en detektivberättelse när Juliet försöker passa ihop pusselbitarna, men trots tillbakablickarna på tiden under nazistisk ockupation lägger sig en lunkande feelgoodstämning över filmen med både klänningsporr och en hjältinna som behöver välja mellan två stiliga, men mycket olika män.

Regissören Mike Newell tidigare gjort så olika filmer som “Fyra bröllop och en begravning” och “Harry Potter och den flammande bägaren”. Alla hans filmer jag sett har lämnat mig med känslan “den var väl okej” (även om jag hört att “Prince of Persia: The Sands of Time” ska vara riktigt dålig) och "Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap" är inget undantag.

 

Det är en gemytlig film där alla i ensemblen ser svårplacerat bekanta ut. Den är varken för svår eller för lätt att ta in, bara lagom engagerande för stunden.