Guess Who 2005

Man brukar säga att kärleken övervinner allt. Om det verkligen stämmer, är jag osäker på (även om jag naturligtvis hoppas att det förfaller sig så). Men detta påstående är mycket populärt i kulturens värld. I många filmer prövas hållfastheten hos ett ungt pars förhållande, genom att de båda förälskade har olika bakgrund (religiös, kulturell eller politisk – valfri term kan väljas) samt att en av parterna (alternativt båda två) en aktiv och dominant familj (och släkt). ”Guess who” är en utmärkt representant för denna genre, den följer den givna mallen till punkt och pricka.

Theresa Jones (Zoe Saldana) reser hem till sina föräldrar (Judith Scott och Bernie Mac) för att fira deras 25-åriga bröllopsdag. Med sig har hon sin nya pojkvän och kommande fästman Simon Green (Ashton Kutcher), som hon nu planerar att presentera för första gången för sin familj och släkt. Så snart som Theresas pappa, Percy Jones, får höra talas om Simon, låter han kolla upp dennes ekonomiska situation (familjen Jones är välbärgad och Percy vill inte riskera att bli tvungen att låna ut pengar till arbetslösa och fattiga pojkvänner). Nöjd med vad han får se, inväntar han parets ankomst. Men så snart Percy får syn på Simon, blir han fientligt inställd då Simon har ett stort fel i Percys ögon, han har fel hudfärg då han är vit och därmed inte ses som en lämplig kandidat för ingifte i Theresas mörka familj. Konflikten är ett faktum, Simon och Percy (stödd, till och från, av olika släktmedlemmar) bråkar mer eller mindre öppet genom så gott som hela filmen.

”Guess who” är en remake på en äldre (vad annars?), tydligen klassisk, film ”Guess who’s coming to dinner”. Jag har inte sett den, och även om jag hade gjort det, hade jag inte jämfört de båda filmerna med varandra då varje film, även en re-make, bör kunna stå på egna ben. Så mycket kan jag dock säga att i den äldre versionen var rollerna omvända, medelklassfamiljen var vit och nykomlingen svart. En sådan historia skulle man förmodligen inte kunna visa idag utan att bli anklagad för rasism. Samtidigt kommer jag inte bli förvånad om folk, efter att ha sett ”Guess who”, högljutt påpekar att den är rasistisk eller åtminstone innehåller rasistiska uttalanden. En kritik som jag faktiskt har svårt att hålla med om. För visst, karaktärerna drar en del rasistiska skämt (vilka inte är speciellt kul att höra, men jag kan inte tänka mig att meningen är att vi skall skratta åt dem) eller kommer med icke politiskt korrekta kommentarer. Men dessa repliker har inte skrivits för att provocera publiken, utan för att visa oss att man inte skall ha förutfattade meningar om varandra, inte döma någon på förhand och inte främst se till varandras utseende. I slutet får vi det fina sammanfattande budskapet om att vi alla faktiskt är mer lika än olika - där jag satt i biosalongen kände jag mig stundtals förflyttad tillbaka till mitt lågstadieklassrums moraliska predikningar. Nåja, det är säkert viktigt att bli påmind om allt detta, frågan är bara hur man skall undvika sådana situationer – på detta ger dock inte ”Guess Who” något svar (vilket inte förvånar mig, då det är lättare att peka ut felen i vårt samhälle, än att komma med förslag på hur man skall åtgärda dem – men jag är kanske naiv, så mycket skall man förmodligen inte begära av en lättsam komedi).

Nu kanske jag låter lite väl cynisk, vilket inte är min mening. Och ”Guess who”, är inte någon usel film. Ibland är den underhållande, en del skämt är faktiskt roliga (trots att de är gamla), även om fler faller platta till marken. Däremot är jag starkt övertygad om att Kutcher bör undvika komedier i framtiden, för att istället ägna sig åt filmer som ”The Butterfly Effect” samt romantiska filmer (dock inte komiska sådana).

Något som däremot irriterar mig är att regissören i slutet av filmen verkar ha glömt bort ett par av sidohistorierna, för vi får varken någon lösning på dem eller förklaring till varför de överhuvudtaget skapats. Kanske beror det helt enkelt på att personerna bakom denna film, fått för sig att meningen med en komedi är att få folk att skratta, och att filmlogiken (i bästa fall) får komma i andra hand. Vilket är synd, för komedigenren behöver knappast några fler dåliga representanter.