Guldkompassen 2007

Filmen Guldkompassen bygger på Philip Pullmans bok-triologi ”Den mörka materian”. Huvudrollsinnehavaren är den tolvåriga flickan Lyra som lever i en parallellvärld. I Lyras värld, som är mycket lik vår egen men ändå annorlunda, lever människors själar i form av djur som följer människor överallt. De kallas daimoner. Du och din daimon är ett, allt som drabbar dig drabbar din själ, den smärta du känner upplever även din daimon. När du är barn har din daimon förmågan att ständigt ändra skepnad, men när du blir vuxen antar daimonen sin slutgiltiga form, en form som återspeglar din personlighet.

Lyra (begåvade nykomlingen Dakota  Blue Richards) är föräldralös, ett oönskat barn vars enda anhörig är hennes farbror Asriel (Daniel Craig). Asriel är vetenskapsman i ämnet experimentell teologi. Han har en teori om att det finns andra världar och att alla världar binds samman av det mystiska ämnet stoff. Vad detta stoff är har inte Lyra helt klart för sig, och inte heller vad stoff betyder för människornas fria vilja.

Efter att Lyras farbror berättat om en märklig plats nära Nordpolen där man kan ana en annan värld, ger sig Lyra ut på en spännande resa och dras in i ett äventyr fyllt av onda och goda häxor, pansarbjörnar, daimoner, intelligenta talande isbjörnar och Magisteriet och dess Undersökningskommission – ledd av den begåvade och karismatiska Mrs Coulter ( Nicole Kidman). Lyra inser till slut att utgången av hennes äventyr kan innebära mer än både liv eller död för henne själv.

Mycket av det som är facinerande med Philip Pullmans triologi är att den ställer en flicka i centrum, en flicka som är den utvalde. Lyra får i sin ägo den sista Guldkompassen, och hon är dess sanna ägare, flickan som bär allas öde. Lyra är en värdig efterföljare till Pippi Långstrump, hon är sann, ärlig, kvick och modig. Pullman fick också ALMA-priset, världens största barnlitteraturpris, instiftat till Astrid Lindgrens minne.

Pullmans böcker har kritiserats livligt från kyrkligt håll, eftersom kyrkan beskrivs i negativa termer, men i filmen försvinner nästan helt kritiken mot kyrkan. Magisteriets mäktiga män ser mer ut som militärer än som biskopar, och detta är en aspekt jag saknar mycket i filmen. Vad som även är till filmens nackdel är att mycket av böckernas filosofiska mörka djup går förlorat i det höga tempo som filmen berättas i. Exempelvis har inte alla människor en daimon av motsatt kön, det finns människor med daimoner av samma kön. Detta berättas helt okomplicerat av Pullman, men i filmen finns inte den detaljen med.

Rollistan är full av begåvande skådespelare. Några av rollerna är mycket små och försvinner i bruset, men håll ören öppna för Kathy Bates daimonhare och Serafina Pakkalas (Eva Green) häxa. Det är en berättelse som kittlar i sin fantasi och sin kreativitet, men jag känner hela tiden att nog hade regissören/manusförattaren Chris Weitz kunnat förtäta berättelsen. Nu försvinner många guldstunder av glödande engagemang och kärlek från berättelsen.

Trots att flera av de riktigt magiska, sorgliga och etiska aspekterna som finns i böckerna försvinner, är filmen makalöst skickligt gjord. Skådespelarinsatserna är suveräna och filmen bygger på oerhört välskrivna och kreativa böcker. Nicole Kidman lyckas gestalta Mrs Coulters magnifika utstrålning, men även hennes svaghet och längtan. Vi får hoppas att filmen drar in tillräckligt med pengar så att de två efterföljande böckerna kommer att filmatiseras, då kommer vi få en fördjupad bild av Mrs Coulter och veta mer om Lyras öde.