Guldtransporten 2022

Norrmännen har tydligt velat profilera sig som leverantörer av underhållningsfilm i år. Vi har fått både actionkomedi om utomjordingar och katastroffilm om troll. Nu är det dags för vårt grannland att ge oss ett storslaget krigsäventyr i samma stil som de filmer av den typen som Hollywood levde högt på under 60-talet.

 

Berättelsen bygger på verkliga händelser som utspelade sig under nazisternas invasion av Norge 1940. Ett viktigt mål för de invaderande var att ta kontroll över landets guldreserv. Fredrik Haslund (Jon Øigarden) är sekreterare på Arbetarpartiet. Han blir den osannolike ledaren för en operation där guldet ska föras i säkerhet. Med militäreskort ger han sig ut på en resa där de tyska soldaterna är dem ständigt hack i häl och bombplanen svävar över dem. Med i gruppen finns även Haslunds syster (Ida Elise Broch), en banktjänsteman (Axel Bøyum), en lastbilschaufför (Sven Nordin) och nationalpoeten Nordahl Grieg (Morten Svartveit).

 

Dramatiken går på högvarv. En konflikt mellan Haslund och militäreskortens ledare eskalerar. Syskonskapet mellan två medlemmar blir givetvis laddat. Haslunds fru och dotter gömmer sig från tyskarna och han vet inte var de befinner sig eller om de ens lever. Mycket fokus ligger på en ruffig vänskap mellan två  gruppmedlemmar. Poetens närvaro bidrar med starka känslor. Det fascinerar att han är en kändis som valt att ta värvning i kriget. Även om filmen inte går på djupet i karaktärerna så bryr vi oss om dem och det gör att dramat engagerar.

 

Det främsta intrycket av filmen är hur bra den är på att ständigt hålla känslan av överhängande fara vid liv. Spänningen är intensiv från första till sista scen. Humor och värme finns där, men man vet aldrig när dessa scener ska plötsligt övergå i en explosion eller glädjen avbrytas av en attack. Den här filmen lyckas med att roa utan att trivialisera kriget runtomkring. Det finns uppenbart ingen ambition att skapa djupgående krigspsykologi. Det här är underhållning och filmen lyckas hålla tittaren på stolskanten under hela resan.

 

Actionscenerna är få, men de som finns är spektakulära och i sin iscensättning realistiska. Uppbyggnaden inför dem är nervig och det gör att de träffar hårdare när de väl kommer. När spänning och action går hand i hand på det viset så känns bomberna rejält. Samtidigt bombar de aldrig sönder dramat helt och hållet.

 

Karaktärerna är hela tiden i fokus. Manuset tappar aldrig helt kontakten med människorna i berättelsen. Det blandar drama, spänning och action oftast utan att det skär sig. I filmens andra halva börjar det dock ta genvägar och snabba upp berättandet, vilket gör att scener som borde röra upp starkare känslor inte gör det. Det här berättarsättet är vanligt när man gör lättsam äventyrsfilm. Här finns dock potential att hålla dramat starkt utan att tappa greppet om spänningen och underhållningsdrivet så det är synd att den inte utnyttjas.

 

Skådespelet är trovärdigt oavsett om det är humoristiskt lekfullt eller seriöst. Det är en svår prestation att blanda humor och drama och säkerligen svårt att spela. Øigarden är väldigt bra. Han ger en karaktär som är stillsam, men som vet att sätta hårt mot hårt som ledare, liv. Det är hans karaktär som hela filmen igenom bär upp det allvarliga dramat. Svartveit gör även han en anmärkningsvärd rolltolkning som blir filmens känslosamma drivkraft. För humorn står Bøyum i rollen som banktjänstemannen som hela tiden  påpekar att det här är utanför hans arbetsuppgifter.

 

Scenografin är fantastisk med alltmer sönderbombade miljöer för gruppen att färdas igenom. Det är lerigt med brinnande byggnader överallt och allt känns totalt autentiskt. Tillsammans med foto som utnyttjar dessa miljöer fullt ut så skapar det stora intryck. Vid bombningar tar sig kameran nära karaktärerna för att visa deras reaktioner. Det gör närvarokänslan för tittaren stark. Visuellt sett har jag inga klagomål på den här filmen. Även musiken imponerar. Den hittar hela tiden nerven med vibrerande stråktoner. 

 

"Guldtransporten" är en underhållande historialektion som må vara gjord med inspiration av klassiska amerikanska filmer av den här sorten, men som samtidigt har gjort något eget som känns genuint nordiskt. Till skillnad från sina förebilder så predikas det inte om hjältemod i alltför många ord. Det som finns vävs in som poesi av Grieg. Filmen visar hjältemodiga handlingar på ett naturligt sätt och räknar med att publiken på egen hand förstår hur speciellt det man ser är. Det tackar jag för och njuter av åkturen.