Gullivers resor 2010

Det första man ska ha klart för sig är att den här filmen har oerhört lite med den brittiske satirikern Jonathan Swifts 1700-talsklassiker "Gullivers Travels" att göra. Titeln är densamma, och en man vid namn Lemuel Gulliver finner sig i båda versionerna strandad på en mystisk ö - riket "Lilliputt" - befolkad av miniatyrmänniskor, där han i egenskap av ofantlig koloss efter en kort tids fångenskap lär känna den märkliga monarkins seder och bruk.

Här slutar likheterna, och av den briljanta samhällskritik som Swift i litterär form sedan utvecklade i en stundtals hysteriskt rolig och rakt igenom parodiskt politisk reseskildring - en omåttligt populär genre när det begav sig - återfinns i regissören Rob Letterman version inte så mycket som ett eko. Här ska det istället tramsas för tramsandets skull. Av oklar anledning nämns inte heller Jonathan Swifts namn någonstans i produktionen, varken i för- eller eftertexter. Av respekt för den döde författaren vars livsverk man nu kladdar ned kanske, tänker jag, men hör ändå filmen igenom rasslandet av benknotor när Swift roterar i sin grav; kunde man då inte bara ha kallat eländet något annat?

För det andra bör den eventuelle biobesökaren - "biobesökare" betyder i det här sammanhanget småbarnsförälder, individer över femton år göra sig icke besvär - noga överväga hur mycket Jack Black han eller hon mäktar med. Och då menar jag inte den charmige Jack Black som är omöjlig att värja sig mot som maniskt skönsjungande skojrockare i "Tenacious D", eller den Jack Black som med sin oefterhärmliga utstrålning fungerar strålande som komisk sidekick i filmer som "High Fidelity", eller, några oktaver längre ned, "Margot at the wedding" - inte ens om man roas av honom i "School of Rock" ska man hoppas på mycket här. Vad det verkar helt utan personregi får Black nämligen istället i "Gullivers Travels" arbeta med repliker som: "There's no small jobs - just small people" samt krystad fysisk humor - han har ju en tjock mage, de små kanonkulorna studsar på den!

Två eller tre gånger är det nästan roligt; antalet tillfällen som man som tittare utsätts för fullkomligt skamlösa produktplaceringar är ungefär lika många. Förutom en brutalt omotiverad Coca-Cola burk har Gullivers Iphone - loggan är synlig i bild flera sekunder - nämligen mirakulöst överlevt skeppsbrottet, och detta kommenterar huvudkaraktären med en inlevelse som säkert motiverar Apples investering. Och kom nu ihåg att det är en barnfilm - här kommer vi undan med dylikt. Det gör ont i min själ, det gör ont min själ.

Chris O´Dowd är, särskilt i en scen, kul som den fåraktige skurken General Edward, medan stackars Emily Blunt och Amanda Peet måste ha råkat knalla in på fel inspelningsplats. Jason Segel är Jason Segel, tråkigare än i "I love you, man" men roligare än i "How I met your mother", vilket inte säger särskilt mycket.

Men får Jack Black vid något tillfälle "rocka loss" och lira luftgitarr, parodiera rockposer och spetsa sina vansinniga ögonbryn, tror ni? Jag vill inte förstöra filmupplevelsen för någon genom att avslöja det, men låt mig säga så här: Självklart. Om det gör filmen sämre eller bättre? Det är i det läget omöjligt, åt bägge hållen.