Hairspray 2007

Knappt tjugo år gammal får John Waters musikal ”Hairspray” se sig själv i ny tappning. Originalet blev en kassasuccé och den efterföljande Broadwaypjäsen (från 2002) drog in en hel drös Tonys, bland annat för bästa musikal. Att det var dags för en nyinspelning kommer inte som en överraskning.

Sjuttonåriga Tracy Turnblad (spelad av nykomlingen Nikki Blonsky), är den stora flickan med det stora håret, men också med det stora hjärtat. Hennes liv cirklar kring sång och dans; hon vill hellre medverka i ”The Corny Collins Show” än lägga manken till i skolan. Men hon har ett problem: hennes kroppsstorlek skiljer sig från de andra unga, något som hennes välmenande mor (spelad av John Travolta) även påpekar. Men den som inget satsar vinner inte heller. Så när Tracy, övertygad om sin talang, ändå bestämmer sig för att satsa, blir det åka av.

Mer roande än så här blir det knappast, redan från första scen integreras sångnummer i dur med parodiska karaktärspresentationer och storyfördjupningar. Och visst fungerar det; istället för att med dialog låta publiken lära känna Tracy, hennes vänner och fiender, så levererar "Hairspray" (i regi av Adam Shankman) 1960-tals up-tempolåtar som för det mesta är medryckande. Ofrånkomligt är det däremot att låtarna (säkerligen drygt tjugo) inte helt igenom håller samma klass som ”Welcome to the 60’s” och ”Good Morning Baltimore”. Men det går att leva med, de praktfullt tidsenliga kostymerna och frisyrerna (!) är underbara att skåda. Stundtals är det också hejdlöst roligt: driften med den amerikanska rasismdebatten på 1950- och 1960-talet är mycket välkommen och Michelle Pfeiffer som tv-stationsragata är underhållande.

Den intensiva mängden av musik åskådliggör tyvärr att manuset är alltför tunt; i sin iver att skapa roande musiknummer har Shankman och Co. glömt bort att berättelsen inte är alltför engagerande. Tar man till exempel musikalkollegan ”Dreamgirls”, så finns där ett större djup och fokus på problem- och karaktärsutveckling, något som ”Hairspray” faktiskt saknar. Men ok, filmens mål är att få igång blodomloppet och det kanske också är det som man ska nöja sig med.

”Hairspray” är lite av en moralkaka: lätt att ta till sig, men också aningen klyschig. Men det är snart glömt; ta bara en sån scen som när Travolta och Christopher Walken (i rollen som Tracys far) dansar i trädgården. Där visar filmen sin absolut bästa sida - gedigen feelgoodunderhållning. Och så mycket mer än så varken erbjuds eller förväntas av ”Hairspray”. Det blir oundvikligen så (trots att filmen är något för lång) att håret, sprayen och musiken är viktigare än de eventuella underliggande sociala och politiska konflikter som skulle kunna ha porträtterats.

ONÖDIGT VETANDE Ricki Lake som spelade Tracy i originalfilmen har en cameoroll.