Håkan Bråkan 2 2024

Regissören Ted Kjelsson har själv sagt att ”Håkan Bråkan 2” inspirerats av ”Rambo” och ”Indiana Jones”. Filmen är, liksom sin föregångare, baserad på de älskade böckerna av Anders Jacobson och Sören Olsson. Och med upp emot trettio titlar i Håkans namn är det kanske inte konstigt att inspirationen tog slut och berättelsestrukturer fick inhämtas från nostalgiska barndomsfavoriter.

 

Gränsen är dock pilspets-fin mellan hyllning och plagiat. Och även om all igenkänning är vad som gör att ”Håkan Bråkan 2” lär tilltala de flesta träffar den samtidigt sällan mitt i prick.

 

Premissen är enkel. Håkan (Silas Strand) önskar sig ett husdjur. En geckoödla närmre bestämt, men mamma Karin (Sissela Benn) tycker att Håkan måste visa sig mogen ansvaret först och lovar honom en ödla i utbyte mot en vecka på scoutläger. Väl där trillar han dock omgående över en skattkarta som ställer honom öga mot öga med välbekanta inbrottstjuvar och avgrundsdjupa raviner. Och vad som skulle blivit en enkel vecka med knopar och Kumbaya förvandlas snart till ett klassiskt spänningsäventyr.

 

Filmen inleds också med en äventyrssekvens i djungeln där Håkan och hans vänner slåss mot fasansfullt otäcka monster i jakt på glimrande skatter. Det visar sig förstås bara försiggå i barnens fantasi och monstren är egentligen mamma Karin på sin yogamatta och pappa Rudolf med sin kantskärare. Stunderna som utspelar sig i Håkans fantasi känns direkt hämtade ur ”Goonies” eller ”Son of Ranbow”, men övergår snart till att bli ett mer jordnära scoutäventyr i den svenska granskogen.

 

Delvis är det denna naturnära förankring som ger filmen dess charm. För i stället för att ohämmat trycka i sig sprutgrädde (se Chunk i ”Goonies”) diskuteras laktosfria korvalternativ och de tvättäkta piraterna är utbytta mot ett par trötta inbrottstjuvar som troligen aldrig begått större brott än att stjäla smartwatches hos medelklassfamiljer.

 

Detta pragmatiska förhållningssätt gör att den skiljer sig från liknande amerikanska familjefilmer, samtidigt som den får mig att sukta efter densamma. För liksom Håkan vägrar göra avkall på sin fantasi och sluta leka med roboten Rex vill jag inte avstå från de storslagna äventyr som legat till förlaga för denna film. Och jag undrar när filmsverige ska våga sig på att göra fler genrefilmer. Särskilt för den publik som lockas till ”Håkan Bråkan 2”.

 

Åldersgruppen 8+ glöms nämligen ofta bort och det behövs fler filmer för publiken som befinner sig i detta gränsland mellan barn och tonåring. Kanske är det därför det blir lätt att vända sig till de förlagor som skaparna själva älskade under uppväxten. I viss mån är det en gullig hyllning till 80-talets klassiker, och föräldrar som ser den lär uppskatta referenserna, men vore det inte för scoutinslagen skulle den förlora all sin originalitet. Det är så att jag undrar var den bortklippta bläckfisken tagit vägen och de hemliga dödsfällorna.

 

Fast jag ler också, när mamma Karins yogaövning inspirerar till ”The Ring”-liknande monster och Håkan diskuterar FBI:s övervakningsrutiner med sina vänner. En helt okej familjefilm helt enkelt.