Håkan Hellström på Ullevi 2014

Att inte vara en av de där 69 349 personerna som den 7 juni i år var på Ullevi och såg Sveriges största artist – Håkan Hellström – spela ger lite utanförskapskänsla och jag har grämt mig sedan dess. Det spelar ingen roll att jag har varit ett fan sedan gymnasiet då ”Känn ingen sorg”-plattan släpptes och att jag har sett honom X antal gånger, om man inte var där.

Jag ser konserten på ett fullsatt Saga i Stockholm och känslan som stannar kvar när konsertfilmen på 2 timmar och 10 minuter är över är att jag faktiskt var där ändå. Den magiska känslan av närvaro infinner sig i biosalongen och stämningen är så pass mycket häftigare än vad den någonsin har varit vid en filmvisning. Runtomkring mig har jag barnfamiljer, gubbar i finbyxor, par i alla åldrar och många kompisgäng i tonårsåldern och uppåt. 

Precis som Håkans gamla band Broder Daniel är fansen lika essentiella som artisten själv. Mats Jankell har gjort en konventionell konsertfilm men som är så fantastisk i sin skildring av samspelet mellan Håkan och hans sjömansklädda fans. Även om de allra flesta scenerna i ”Håkan Hellström på Ullevi den 7 juni 2014” utspelar sig på Ullevis scen med fokus på huvudpersonen får vi se vägen dit genom att följa Håkan, band, gästartister, folk på stan och en skara fans. Det är särskilt några tjejer som vi får följa lite närmare och se hur de laddar upp för konserten redan en vecka innan när de bestämmer sig för campa för att få de bästa konsertplatserna. De beskriver hur Håkan och hans texter är större än livet självt och att det finns låtar för varje känsla och tillfälle. Att se hur mycket en artists texter kan beröra på det djup som Håkans kan är lika magiskt som konserten. 

Många tårar kommer, inte minst när en av tjejerna berättar att det var genom hennes pappa som hon upptäckte Håkan och när han gick bort spelade hon ”Det är så jag säger det” på begravningen med rader som ”Världen förtjänar inte dig. För du är det finaste jag vet…”. När hon sedan filmas under samma låt under konserten gör det ont. Artisteri är så mycket mer än en röst (även om de som fortfarande tvivlar på Håkans röstkvalitéer borde se honom live). 

Det var Nordens största spelning genom tiderna. Men trots alla mäktiga arenaögonblick och det rika låtmaterial denna 40-åriga göteborgare bjöd på så är det hans person som ger mest gåshud. Hans blygsamma självförtroende och ödmjukhet inför sig själv, sin framgång och livet i stort är vackert och en skön och viktig kontrast till detta individualistiska ”den som skriker högst (och mår bäst) vinner” samhälle. 2014 har verkligen varit Håkans år med fiktiv Guldbaggebelönad film om hans liv och så denna rekordkonsert som nu har resulterat i långfilm, cd och vinylbox. Det är lätt att tro att Håkan har börjat blir en entreprenör à la 2010-talet men det här är ingen människa som har fått storhetsvansinne, tvärtom. Alla kända och okända ansikten som blir intervjuade i filmen återkommer till samma sak när de ska beskriva varför Håkan är så älskvärd ”han är bara en vanlig kille” och precis som gästartisten Freddie Wadling säger så vackert under konserten är Håkan vår allas kompis. Det coolaste och vackraste med konserten förklarar Håkan bra själv när han i en intervju med DN får frågan om vilka hans starkaste minnen från kvällen är. ”Det mest speciella var att det var någon från Frölunda som lirade där”. 

Håkan Hellström är ingen politisk artist och har heller aldrig haft som avsikt att vara det, samtidigt så är hans glädje och själavårdande texter som ger en känsla av gemenskap så mycket viktigare än all partipolitik i världen. Må han hela våra hjärtan för en lång lång tid.