Hale County This Morning, This Evening 2018

I en säregen och alldeles unik resa får vi följa en grupp afroamerikanska individer från lägre medelklass och underklassen, vars liv och drömmar vi finner i Hale County i Alabama, USA.

 

Mannen som står för regin är dokumentärfilmaren och fotografen RaMell Ross - och att han är fotograf är oundvikligt att märka när man ser filmen. Mycket tyngd läggs på bildspråk och komposition i form av långa segment av videoklipp, timelapse-filmer och stora skärpedjup. RaMell har inte bråttom att locka publiken till att uppleva sinnesintryck och estetik - det får ta hur lång tid det än tar. Det är hans vision och han låter den till synes inte korrumperas ett uns för att göra dokumentären mer lättsmält eller mainstream. Det är något man måste respektera, och i filmen åtnjuta, men går det kanske överstyr?

Känslan av händelseutvecklingen är inte alltid på topp; det är som om att alla miljöbilder och konstnärliga filmiska uttryck låter saker som personfördjupningar och historieberättande helt enkelt vara i baksätet. Samtidigt är det ett så pass unikt sätt att återspegla dessa personer att det omöjligt kan kallas för en ytlig film. Tvärtom sätter allt samman en stämning som gör att det nästan känns som man befinner sig på plats - vilket är ett enormt imponerande resultat med tanke på att en del av bildspråket känns utelämnat ett sammanhang som har med personerna i filmen att göra (i form av till exempel bilder från månförmörkelser och himlavalv) - så pass så att man nästan kan kalla det abstrakt.

 

Dokumentären lyckas med något som till synes verkar omöjligt; den går på djupet, fast ändå inte - iallafall inte med konventionella medel. RaMell målar hellre fram en historia än berättar den för oss.

En annan klassisk komponent som den här dokumentären frångår är interaktionen med personerna i filmen; inte en enda gång får vi höra RaMell intervjua någon framför kameran. Och de gånger någon person delar med sig av något så är det svårt att avgöra om de gör det på eget bevåg, eller om de har blivit ställd en fråga. Vilket också är en av dokumentärens trumfkort - helt plötsligt befinner man sig i en monolog som nästan känns som en dialog med personen i rutan, utan att man kan föra någon talan själv. Det hela är tillräckligt skickligt för att man ska känna sig transporterad ur soffan eller stolen och plötsligt finna sig i Alabama. Ibland visar de långa händelseförloppen något så vanligt förekommande att det känns som man helt enkelt tittar ut genom fönstret på en bil, eller sitter hemma hos någon av invånarna i Hale County helt sysslolös. 

De får gånger det verkligen händer någonting dramatiskt så dyker det upp ur ingenstans, och i ett av dokumentärens klimax som jag inte skall avslöja något om, blir man tagen helt på sängen och känner sig djupt träffad. Sättet RaMell förmedlar direkt information till publiken är i form av små poetiska textinslag i en svart ruta. Något som driver ens egen betänklighet. 

Till en början kände jag att jag måste ge den här dokumentären en 5:a i betyg. Men mer och mer insåg jag att det är jättesvårt att betygsätta en film som frångår dokumentärformatet så mycket som denna film gör. Jag har egentligen inget emot den, men jag kan se problemen i den. Många kommer förmodligen att se den här produktionen som ett slags obegripligt uttryck av bildkonst - eller om man så vill, videokonst - medan andra kanske dömer den långsam och svåråtkomlig. Och även fast den här recensionen är subjektiv och jag gillar dokumentären starkt, så måste jag också räkna in just den problematiken. Mest för att jag gradvis faktiskt känner av det själv.