Hålet 2 2024

Regissören Galder Gaztelu-Urrutias film ”The Platform” från 2019 var från början en teaterpjäs och det märks tydligt i form av dess lågmälda berättelsestruktur och subtila skådespelarinsatser.

 

Spänningen skapas främst av en djupt obehaglig premiss: människor från 16 år och uppåt kan frivilligt, eller ofrivilligt bli placerade i ”The Pit”. En form för vertikalt fängelse i brutalistisk stil med 333 våningar. På varje våning blir två personer inackorderade i en månad tills de slumpmässigt flyttades till en annan våning. Antingen över, eller under den rådande.

 

Dilemmat är att samtliga 333 våningar delar på samma väldukade bord med favoritmaträtter som transporteras ner genom ett hål i mitten av byggnaden. Och så till vida de på de övre våningarna inte sparar något till de nedre har de ingenting annat att äta, än varandra.  

 

I likhet med serietidningen/tv-serien och filmen ”Snowpiercer” vill ”The Platform” och dess uppföljare ”The Platform 2” främst bjuda på en politisk kommentar till rådande maktstrukturer där de i förstaklass (eller på försa våningen) förkovrar sig i godsaker, medan de längst ner i näringskedjan tvingas överleva på proteinbars, eller varandra.

 

Att dissekera kapitalismen och klassamhället är ett av de absolut vanligaste teman i dystopiska science-fiction-filmer. Här har dock manusförfattarna tagit kritiken ett snäpp längre och gör revolution mot revolutionen. I uppföljaren har nämligen ett gäng utbrytare börjat följa ”The Law” som innebär att varje fånge enkom äter den maträtt de önskat då de blivit placerade i ”The Pit”. Så länge de intagna förhåller sig till den regeln ska maten räcka till alla.

 

Dilemmat är att de som tycks vara en enkel lösning snart övergår till fanatism, vilket leder till ytterligare uppror. Och här tappar filmen dessvärre det högst intressanta och äckliga upplägg den förlitat allt sitt världsbygge på i ettan. Jag blir fortfarande nyfiken på fortsättningen, men tilltagen känns framkrystade för att behålla spänningen i stället för att tillföra någonting nytt.

 

”The Platform 2” försöker också något desperat fylla berättelsen med actionscener för att särskilja sig från ettan. Huvudkaraktären Perempuan (Milena Smit) personliga resa får också relativt stort utrymme, vilket jag hade uppskattat om regissören fokuserat mer på hennes skådespeleri än hennes utseende.  

 

Där de i ettan kastar ljus på strukturen i fängelset och de fruktansvärda beslut människor tvingas ta för att överleva, blir tvåan mer av en djupdykning i Perempuans psyke på ett sätt som känns framtvingat. Samtidigt är tvåan minst lika äcklig som ettan, och om möjligt ännu råare. Och den är inte lämplig för den som redan lider av grav klassångest.  

 

Eller för den äckelmagade då både pizza, plommon och människokött blandas i en härlig kompott. Jag gjorde misstaget att äta frukost samtidigt, det är inte att rekommendera.

 

Kan man bortse från några logiska luckor (som hur mat till 666 personer skulle få plats på ett litet matbord) har ”The Platform 2” åtminstone mycket den vill säga. Självklara saker absolut – som hur de på översta våningen (med mest makt) bär störst ansvar och hur frihet inte är att kunna äta hur mycket och vad som helst, likväl upplever jag att samhällskritiken är genuin. Och paketerat i en hyfsad mörkgrå, blodstänkt pudding med lite vispgrädde på toppen.