Half Nelson 2006

Drama
USA
103 MIN
Engelska
Half Nelson poster

Synopsis

Innerstadsläraren Dan kämpar med drogproblem samtidigt som han försöker få sina elever att engagera sig i historia, och hur den påverkar samhället. När Drey, en av hans elever, hittar honom däckad på en skoltoalett, börjar en speciell vänskap att ta form.
Ditt betyg
3.3 av 334 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Half Nelson
Biopremiär
2 februari 2007
DVD-premiär
21 november 2007
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Sandrew Metronome
Åldersgräns
7 år
Längd

Recensent

Ville Gideon Sörman

1 januari 2008 | 00:00

Allvarligt och djupt utan genvägar

Han är smart. Han är lärare. Han är knarkare. Daniel Dunne (Ryan Gosling) lever ett hårt dubbelliv. Han säger själv att meningen med hans liv är hans yrke, bara han påverkar en endaste elev är det värt det. Efter skolan, när natten kommer, blir Daniel Dunne en man som lägger alla sina pengar på crack, marijuana, och kokain. Då kombinationen lärare/knarkare inte går så bra ihop blir situationen till slut ohållbar. Efter ett hårt basketballpass hittar Daniels elev Drey (Shareeka Epps) honom på en skoltoalett, med en joint mellan läpparna. Hemligheten stannar mellan dem, och i samma veva tar en vänskap sin början. Samförståndet mellan lärare och elev växer, och det blir många värdefulla utbyten från båda hållen.

Om sanningen ska fram har jag aldrig gillat Ryan Gosling. I mina ögon är han en rätt klen och osynlig skådespelare som aldrig gjort ett större intryck på mig. Efter att ha sett ”Half Nelson” var jag beredd på att halshugga mig själv för de åsikterna. Ryan Gosling gör allt rätt. I början blir det lite för mycket ”Döda poeters sällskap”, men Gosling lyckas göra en människa utav den här rollen, och hamnar inte i filmlärarfacket. Det är fruktansvärt hemskt att se på hur en person med ett sånt självförakt tvingar sig själv alltmer ner i ett träsk som inte har några ljusa nivåer. Kevin Smith kallade Gosling för en ung Robert de Niro i denna film, och jag kan inget annat än att instämma. Det här är en roll för starka skådespelare, och Gosling bevisar att han besitter sådan kraft inom det yrket, att hans känslor nästan går att ta på. Det hela blir så gott som fulländat i scenerna mellan honom och Shareeka Epps. De är som hand i handske, kompletteringen är läskigt bra.

”Half Nelson” har andra färdigheter förutom Ryan Gosling, tro mig. Manuset tar sitt tema på allvar, går djupt ner och undersöker utan att gå genvägar. Filmen fungerar även som ett åsiktstagande när det kommer till en viss samhällsklass i USA, och det får en verkligen att tänka och ställa frågor åt och om sig själv. Ibland tar en sidohistoria för stor plats i mitten av filmen, men regissören och manusförfattaren knyter ihop säcken på slutet, och först då förstår man hur stor del den spelar in på filmen. Tekniskt sett är det inget fel på ”Half Nelson”, heller. Trots att filmen gjordes på en snor-liten budget syns inte det alls. Visst, filmen kräver inga stora explosioner eller feta flygplanskrascher, men ”Half Nelson” har en snygg look som är pang på, och levererar filmen. Regissören Ryan Fleck har troligtvis haft John Cassavetes som en stor inspirationskälla. De båda låter dialog ligga tyst mot bakgrunden, sätter skådespelarna och det de säger i fokus, och använder inga hjälpmedel som musik eller övertydliga bilder.

Filmen är bra som den är, men Ryan Gosling bär verkligen upp den ett snäpp till. Det är nästan brottsligt bra skådespeleri från hans sida. Utan Gosling är jag övertygad om att filmen hade gått ner en poäng i betyg. Lockar inte handlingen, eller känns inte ”Half Nelson” som er kopp te, se den ändå. Sådana här prestationer kommer inte ofta. Prestationer som drar undan mattan på sin publik, utan att gestalta en konstig eller på något sätt avvikande karaktär. Den här prestationen drar undan mattan på sin publik genom att vara en gestaltning av en äkta människa. Det tycker jag är bländande grymt.

| 1 januari 2008 00:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
4
I denna udda film kring tillvaron på en amerikansk skola står Ryan Gosling som huvudrollsinnehavare (som blev oscarsnominerad för sin insats) och Ryan Fleck för manuset och regin. Med mestadels handkamera fångas en lärares och en skolklass tillvaro in och vi får en inblick i en tristessfull tillvaro byggd på rutiner, men med en originell filosofisk vinkel på det hela. Den huvudsakliga handlingen i filmen som den återkommande byggklossen för utvecklandet av karaktärerna – är problematiken som frambringas när Dans elev Drey finner sin lärare drogpåverkad på skolans toalettgolv när alla andra elever har gått hem, då hennes förälder tycks antingen glömt eller struntat i att hämta upp henne. Denna vetskap som elev finner hos sin lärare skapar en originell relation dom emellan och detta blir filmens utgångspunkt följt av ett handfull sidoberättelse kring Dans drogmissbruk, hans historielektioner och idrottslektioner, och hans relation till sin före detta flickvän som ska gifta sig men som han fortfarande har komplexa känslor för. Vi får även följa med Drey hem i hennes liv med brist på värme vilket gör att hon söker gemenskap och kärlek bland kriminella kretsar… Att handlingen kretsar kring en historie och samhällskunskapslärare ger ett lyssnade tillfälle att få ta del av historiska och filosofiska tankar, vi får på ett trovärdigt vis ta del av klassens tankar kring exempelvis vad som hindra en människa från att bli fri, ”skolan” säger en elev, ”fängelsesystemet” säger en annan, var av läraren/Dan engagerat instämmer i deras resonemang, och förkunnar att vi alla hindras av ett maskineri samtidigt som vi också är en del av det – människan i relation till andra hindra oss själva från att bli fria. Och i dessa scener blir tittaren extra inkluderad med filosofiska frågeställningar kring om det är hit all denna historia vi har bakom oss har lätt till, är det historiska resultatet enbart ofrihet? Vad har vi frihet över och vad är bortom vår kontroll? Vilket också tar sig fysisk uttryck när Dan förlora kontrollen mer och mer på grund av droger. Vi är inte en produkt av ett slag, vi sätts enbart i relation gentemot andra individer, vi är inom samhällsramarna en del av ett maskineri, en är elev, en är lärare, en är missbrukare, men det hela är enbart en kontext utefter det maskineri som Dan har talat om på sin lektion – detta är filmens huvudsakliga filosofiska premiss. I sin huvudkonflikt förefaller sig filmen ganska rak men med otroligt många filosofiska undertoner skapas ett stort djup samtidigt som filmen ej avviker från sin huvudsakliga handling. En handling som i många drag vilar på personkemin mellan Dan och Drey och deras personlighetsfördjupning och utveckling i synnerhet i relation till varandra samtidigt som den i och med detta kan gå in på sin filosofiska huvudpremiss om samhällets maskineri och att sätta våra roller i andras rollers kontext på spel. Kamerateknik är medvetet ej vald att på något sätt vara ultimat vad gäller fokus, skärpa etc, utan fyller i flera scener enbart funktionen som åskådare, och missbrukar hellre inte rörelse vilket är ett vanligt förekommande ”misstag” när handkamera används i spelfilm, i stället är det ett medel som vill sjunka in helt naturligt i miljön, vilket var genomtänkt tekniskt val på grund av filmens knappa budget. Även musiken fyller en effektivt och diskret funktion med lågmält pianospel, gitarr, och basgångar. Det estetiska i miljöerna som bringa fram en stor realism innebär en trovärdighet för filmens kvaliteter och det är genom denna realism något kan byggas upp och berörande scener kan skapas (som när Drey lossas vara utelåst för att få umgås med Dan), smått komiska scener (som scenen när Dan får frågan om han är kommunist eftersom han har det kommunistiska manifestet i sin bokhylla), och som redan nämnts filosofin, filosofin verka som ett medel och i kontext med realismen på ett slående sätt. Det hela smälter oerhört fint samman, med en dialog som bringa fram ultimat personkemi och skapar intressanta situationer utan vilja att trycka på några medvetna känsloknappar och utan att vilja lägga fram någon moralkaka, med detta inte sagt att filmen ej tar oss med på en känslostark resa som får oss att tänka kring samhällslösningar, tvärtom fungera detta sättet att skapa film betydligt mer effektivt. I motsatt mot moralbudskap tar ”Half Nelson” en insiktsfull inblick om hur vardagen kan ty sig och hur verklighetsflykter baserat på det spruckna samhället kan leda fram till brukandet av droger detta följt av funderingar kring den mänskliga tillvaron snarare inom lågmäld samhällsskildring än genom någon objektivt frambringande av lösningsmodell. Anton Carlson Ursprungligen skriven Mars 2014.
Läs mer