Half Nelson 2006
Synopsis
Info
Allvarligt och djupt utan genvägar
Han är smart. Han är lärare. Han är knarkare. Daniel Dunne (Ryan Gosling) lever ett hårt dubbelliv. Han säger själv att meningen med hans liv är hans yrke, bara han påverkar en endaste elev är det värt det. Efter skolan, när natten kommer, blir Daniel Dunne en man som lägger alla sina pengar på crack, marijuana, och kokain. Då kombinationen lärare/knarkare inte går så bra ihop blir situationen till slut ohållbar. Efter ett hårt basketballpass hittar Daniels elev Drey (Shareeka Epps) honom på en skoltoalett, med en joint mellan läpparna. Hemligheten stannar mellan dem, och i samma veva tar en vänskap sin början. Samförståndet mellan lärare och elev växer, och det blir många värdefulla utbyten från båda hållen.
Om sanningen ska fram har jag aldrig gillat Ryan Gosling. I mina ögon är han en rätt klen och osynlig skådespelare som aldrig gjort ett större intryck på mig. Efter att ha sett ”Half Nelson” var jag beredd på att halshugga mig själv för de åsikterna. Ryan Gosling gör allt rätt. I början blir det lite för mycket ”Döda poeters sällskap”, men Gosling lyckas göra en människa utav den här rollen, och hamnar inte i filmlärarfacket. Det är fruktansvärt hemskt att se på hur en person med ett sånt självförakt tvingar sig själv alltmer ner i ett träsk som inte har några ljusa nivåer. Kevin Smith kallade Gosling för en ung Robert de Niro i denna film, och jag kan inget annat än att instämma. Det här är en roll för starka skådespelare, och Gosling bevisar att han besitter sådan kraft inom det yrket, att hans känslor nästan går att ta på. Det hela blir så gott som fulländat i scenerna mellan honom och Shareeka Epps. De är som hand i handske, kompletteringen är läskigt bra.
”Half Nelson” har andra färdigheter förutom Ryan Gosling, tro mig. Manuset tar sitt tema på allvar, går djupt ner och undersöker utan att gå genvägar. Filmen fungerar även som ett åsiktstagande när det kommer till en viss samhällsklass i USA, och det får en verkligen att tänka och ställa frågor åt och om sig själv. Ibland tar en sidohistoria för stor plats i mitten av filmen, men regissören och manusförfattaren knyter ihop säcken på slutet, och först då förstår man hur stor del den spelar in på filmen. Tekniskt sett är det inget fel på ”Half Nelson”, heller. Trots att filmen gjordes på en snor-liten budget syns inte det alls. Visst, filmen kräver inga stora explosioner eller feta flygplanskrascher, men ”Half Nelson” har en snygg look som är pang på, och levererar filmen. Regissören Ryan Fleck har troligtvis haft John Cassavetes som en stor inspirationskälla. De båda låter dialog ligga tyst mot bakgrunden, sätter skådespelarna och det de säger i fokus, och använder inga hjälpmedel som musik eller övertydliga bilder.
Filmen är bra som den är, men Ryan Gosling bär verkligen upp den ett snäpp till. Det är nästan brottsligt bra skådespeleri från hans sida. Utan Gosling är jag övertygad om att filmen hade gått ner en poäng i betyg. Lockar inte handlingen, eller känns inte ”Half Nelson” som er kopp te, se den ändå. Sådana här prestationer kommer inte ofta. Prestationer som drar undan mattan på sin publik, utan att gestalta en konstig eller på något sätt avvikande karaktär. Den här prestationen drar undan mattan på sin publik genom att vara en gestaltning av en äkta människa. Det tycker jag är bländande grymt.