Hallam Foe 2007

I efterdyningarna av sin mors chockerande självmord har den unge Hallam (Jamie Bell) förlorat fotfästet och tappat greppet om verkligheten. Övertygad om att moderns död omges av mystiska omständigheter och besatt av att lösa detta mysterium, beskyller han sin styvmor (Claire Forlani) för att ha flera fingrar med i spelet.

Han isolerar sig i sin träkoja som han förvandlat till en slags helgedom för sin mor och iklädd dennes klänning börjar han odla sina voyeristiska tendenser genom att spionera på lokalbefolkningen. Ja, Hallam Foe har definitivt ett par skruvar lösa. Efter en oväntad och obehaglig scen med styvmodern packar Hallam sitt pick och pack och lämnar den skotska landsbygden för storstadslivet i Edinburgh. Hemlös och arbetslös vandrar han planlöst på stadens gator tils han får syn på Kate (Sophia Myles) som är kusligt lik, ja just det, Hallams mor. Detta föder naturligtvis Hallams fixering vid sin mor ytterligare och han gör det enda logiska á la Hallam Foe; han börjar förfölja Kate.

Jamie Bell är utan tvekan filmens starkast lysande stjärna. Han gör ett strålande jobb med att mot alla odds ge den uppenbarligen djupt störda Hallam sympatiska drag som lockar till skratt. Men det är just denna glättighet och lättsamhet som i slutändan även blir filmens undergång.

Filmens regissör David Mackenzie (”Young Adam”) konfronterar oss med komplexa ämnen som han sedan ger en alldeles för lättvindig behandling. Det funkar inte att comic reliefa bort det svåra och komplexa och man saknar en djupare analys av Hallams sinnestillstånd. Tyvärr lämnas den tråden, som så många andra, hängandes i luften, vilket resulterar i en känsla av att Hallams gärningar ska tolkas som relativt harmlösa pojkstreck. ”Skicka honom till Snickerboa för att tälja lite på en träfigur så är allt förlåtet och glömt” tycks vara den rådande logiken.

Trots vinnande ingredienser som snyggt foto, ett grymt indie-soundtrack (Junior Boys, Franz Ferdinand, Clinic), ett överlag briljant skådespeleri, finurliga animeringar under öppningstexterna samt en hel del skratt når alltså filmen inte sin slutdestination. Hallams slutliga konfrontation med styvmodern frammanar ingen av den sympati eller förståelse som regissören annars har varit så mån om att bygga upp kring huvudkaraktären, vilket gör upplösningen helt oförståelig.

När allting väl uppdagas förväntar man sig åtminstone att konsekvenserna och självinsikten ska vara större, allvarligare, mer. Filmen saknar väl behövd eftertänksamhet. Icke desto mindre kan jag låta bli att falla för Jamie Bells skådespeleri precis lika hårt som när jag såg ”Billy Elliot” för första gången och enbart Bells rollprestation är definitivt väl värd biobiljetten.