Halloween 2018

”You can’t kill the boogeyman.” Michael Myers har blivit skjuten, elektrifierad och halshuggen, och ändå hittar de ständigt nya sätt att återuppliva honom och den här filmserien. Det är väl inte så konstigt, lågbudgetsuccén ”Alla helgons blodiga natt” (1978) är trots allt filmen som banade väg för 80- och 90-talets slashers, och den tystlåtna, ostoppbara och maskerade mördarmaskinen blev tidigt en av biodukens mest ikoniska skurkar.

Till 40-årsjubileet är tanken att ignorera innehållet i alla de uppföljare och reboots som kommit genom åren. Kortfattat: Michael Myers och Laurie Strode är inte syskon. Josh Hartnett är inte hennes son. Denna ”Halloween” ska ses som en rak uppföljare på John Carpenters originalfilm, och allt efter 1978 är en blank sida. Det är en udda och modig approach som lär tilltala fansen, som genomlidit lite för många mediokra "Halloween"-filmer genom åren.

Michael Myers har snällt suttit i fängelse i fyra decennier, där han fascinerar såväl läkare som true crime-journalister. Laurie Strode har isolerat sig i en stuga i skogen, där hon effektivt skrämmer bort alla familjemedlemmar medan hon bygger om sitt hus till ett enda stort panikrum. Hon är hälften Sarah Connor, hälften nervvrak - tungt beväpnad och helt förstörd av tonårstraumat. För vi vet alla lika väl som hon att han kommer tillbaka, förr eller senare...

Föregående "Halloween"-rullar ignoreras alltså, men de är inte helt glömda. Filmskaparna har stoppat in flera små referenser och insider-skämt för alla oss som hängt med genom åren. Det är en nostalgiskt laddad hyllning till hela skräckserien, men också till slashergenren i stort. Med glimten i ögat tillåts filmen driva med sig själv, och det visar sig att humor och "Halloween" går förvånansvärt bra ihop. Att samma gubbe gömmer sig bakom masken nu som då - 70-årige Nick Castle - lär också glädja en och annan nörd. 

Men filmen vilar lite väl tungt på sitt arv och sin välkända titel. Som fristående skräckis känns David Gordon Greens "Halloween" som en axelryckning. Den är kul, spännande och våldsam, men har ingenting nytt och eget att komma med. Och för att vara en hyllning till en av tidernas stora rysare och en älskad "scream queen", är det lite väl mycket fokus på fan-service. Filmen känns inte som ett trovärdigt andra kapitel i "Halloween"-sagan, snarare som en avstickare till ett parallellt universum, där Jamie Lee Curtis har blivit en galen tant i mormorsperuk.

Värst är ändå att filmen, som börjar så lovande, och blir både oväntat rolig och brutal på vägen, helt tappar tempot mot slutet. Den sista halvtimmen och den stora finalen är ett framstressat hopkok av osannolika vändningar, slumpmässiga händelser och karaktärer som gör korkade val. Det otillfredsställande slutet känns inte värdigt en filmserie som blivit larger-than-life under de senaste 40 åren.

 

Men visst har man saknat Michael Myers, och kanske ännu mer den här genren. När han får på sig masken, hugger tag i en kökskniv och liken börjar staplas på hög, sitter publiken knäpptyst av spänning och förväntan. Carpenters klassiska musikslinga är lika skrämmande än idag, och jag inser att "Halloween" har vad som krävs för att locka skräckälskare tillbaka in i biomörkret, och lura in en helt ny generation till det blodiga, härliga slasher-träsket.