Alla helgons blodiga natt - 20 år senare 1998

Det finns många anledningar att John Carpenters ”Alla helgons blodiga natt” blev en banbrytande skräckfilmsklassiker. Musiken, fotot, den briljanta inledningen, den spännande finalen, de ikoniska mordscenerna. Men främst var det mötet mellan den kusligt skoningslösa Michael Myers och hjältinnan Laurie Strode (Jamie Lee Curtis).

Där de flesta uppföljarna hade svårt att utnyttja denna kombination, dels på grund av Curtis frånvaro men också för att man dödade Myers mystik så fick man äntligen till det – exakt 20 år senare. Curtis var redo att återvända till genren som gjorde henne till stjärna och skrikdrottning, och Myers legend behövde ett rejält uppsving efter den katastrofala ”Curse of Michael Myers”.

Med trenden efter ”Scream”, som ändå både hyllade och gjorde narr av ”Halloween”-filmerna och dess likar, var slashergenren het igen. Däremot hade 1970-talets naivitet ersatts med dagens ungdomars cynism och kunskap kring populärkultur. På pappret rimmade det illa med den traditionella Myers men på något sätt lyckades ”Scream”-skaparen Kevin Williamson – som utvecklat storyn manuset bygger på – behålla det bästa av båda delarna.

Det är en fin utveckling för såväl själva genren, Myers men framför allt Curtis som vuxit från 18-årig debutant till fullt utvecklad dramatisk skådespelare. Hon är perfekt som den såväl fysiskt som emotionellt ärrade hjältinnan som fejkat sin död, ändrat namn och flyttat med tonårssonen (Josh Hartnett) till Kalifornien där hon jobbar som rektor på en internatskola. Men trots det lever hon i ständig fruktan att hennes bror ska återvända – och det gör han såklart.

Trots - eller tack vare? – Williamsons inflytande så respekterar den här uppföljaren både originalet och dess fans. Den innehåller mängder av referenser och blinkningar, även till andra filmer. Som när Curtis mamma Janet Leigh dyker upp och såväl musik som bil från ”Psycho” glimtar förbi. Men filmen lägger framför allt tungt fokus på just mystiken kring den orubbliga Myers och den traumatiserade Laurie, ett väl motiverat beslut då det var bland det bästa med Carpenters film. Spänning i form av den vitmaskerade skepnaden som dyker upp när man minst anar det varvas med blodig mord samt en del dramatik som lyfts främst av den engagerade Curtis.

Att det inte är något Oscarskvalificerande mästerverk vi talar om säger sig självt. Det är en slasherfilm för slasherfans med allt vad det innebär. Karaktärer beter sig inte alltid helt logiskt, det blir stundtals ofantligt mycket skrikande och springande. Men när man droppar eventuella irriterande biroller (LL Cool J anlitades knappast för sin skådespelartalang…) och en yxförsedd Curtis lämnas ensam med Michael i finalen så höjs adrenalinnivån ännu en aning. Michael och Laurie är slashergenrens Ripley och Alien – man älskar de båda och därmed är deras möten fantastiska nagelbitare.