Hemma i Hampstead 2017

”Hemma i Hampstead” är baserad på en sann historia men känns som en tantig fantasi. Brendan Gleeson spelar någon sorts korsning mellan Gimli och Snusmumriken, en skogsmulle som byggt ett skjul på lyxiga Hampstead Heath i London, och snart riskerar att vräkas. Diane Keaton spelar Emily, en änka utan pengar som rör sig bland ytliga snobbar i det fashionabla överklassområdet. Från sitt vindsfönster ser hon ut över parken och dagdrömmer sig bort. Plötsligt får hon syn på den skäggige vildmarksmannen som tvättar sig i ån vilket blir den tändande gnistan (nåja) till en omaka relation som ska skaka om tillvaron i de polerade Londonkvarteren, åtminstone litegrann. 

 

“Hemma i Hampstead” är som en uppblött kaka, en småputtrig tebjudning till film som omöjligt torde kunna förarga någon. Men den irriterar mig då varje replik och fumligt montage känns som en förolämpning mot dessa skickliga skådespelare. Trots att det rör sig om lättuggad kött och potatis-film för den äldre, semesterslöa publiken, så förtjänar både dem och duon Gleeson/Keaton ett manus med betydligt mer tuggmotstånd än “Hemma i Hampstead.”