Hancock 2008

I en tid då superhjältegenren känns lika urvattnad som läkemedelsreklam på tv framstår ”Hancocks” grundidé som en välbehövlig nytändning. Tänk om Stålmannen aldrig vattenkammade sig, klädde sig i trikåer eller bytte om i en telefonkiosk – istället spenderade han sina nätter sovandes i en. Där har ni Hancock (Will Smith) – superhjälten som super och susar genom staden med en superbaksmälla, iförd klassisk bum-outfit stöter han utan hyfs på förbipasserande damer som fått nog av hans klumpiga försök till hjältedåd som förpestar Änglarnas stad och skapar totalt kaos på gatorna. Ett kanonkoncept med massor av potential, som dock förtjänar att hanteras av skickligare händer, om inte annat – färre.

Vår värld, som i elfte timmen håller på att lära sig ordet konsekvenser, har länge behövt en superhjälte vars agerande även får konsekvenser. De lämnar alltid en ordentlig röra bakom sig när jobbet är gjort, och Hancock är långt ifrån något undantag – men i världen han lever i får allt konsekvenser, han stäms för varje repad bil, folket på gatan hatar honom, polisen vill sätta honom bakom galler och klipp som när han slungar en strandad stackars val mot horisonten och träffar en segelbåt hamnar direkt på YouTube. Hancock är i desperat behov av en Extreme Super Hero Makeover, lägligt nog räddar han en dag livet på en PR-konsult (Jason Bateman) som på en middagsbjudning med frugan (Charlize Theron) vill tacka honom genom att erbjuda just detta. En makeover som innehåller anger management-träning, en frivillig fängelsevistelse och bytandet till en tightare kostym som Hancock sammanfattar som ”homo”.

”Hancock” har sitt ursprung i ett långt ifrån familjevänligt manus från 1996 med namnet ”Tonight, He Comes” som från början kretsade kring en superhjälte som inte kunde uppnå orgasm utan att ha ihjäl kvinnan han var med. Trots att Vy Vincent Ngo och Vince Gilligan står som manusförfattare så har manuset fler fingeravtryck på sig än så, under tolv års tid har storyn studsat runt mellan namn som Tony Scott, Jonathan Mostow, Gabriele Muccino, filmens producenter Michael Mann och Akiva Goldsman och någonstans på vägen på vägen in i ”Friday Night Lights”-regissören Peter Bergs händer tappade den mörka humorn sitt verkliga bett. Alldeles för många kockar har gjort ”Hancock” till en riktig soppa, resultatet när pengarna fått styra blir att man lager för lager filat ner en mörk vuxenhistoria till en familjefilm för biotoppen. I min bok känns det falskt.

Efter nästan en timme av lättsam somrig och stundtals riktigt vass hjälteunderhållning tar filmen en oväntad kovändning som helt överger den smått satiriska touchen då Peter Berg dumpar en för stor portion av Hancocks bakgrundshistoria över oss. Den superhjältevärld vi då redan accepterat får plötsligt nya lagar och villkor, där vi snabbt inser att Charlize Therons har större plats i historien än som matlagande hemmafru. Det blir inte mindre snurrigt av att Berg envisas med att filma det hela som en modern thriller med sin älskade handhållna kamera som han troligtvis fått av Michael Bay.

Men sen har vi ju själva behållningen, Will Smith som krigar hårt för att inte bryta sin fina biotoppssvit. Han anstränger sig inte alls för att göra något sympatiskt av sin antihjälte, det behöver man inte om man heter Will Smith, alla kan vi känna redan från början att det finns mer än en oförskämd alkis bakom de slitna paltorna. Hans charm och hängivenhet håller publikens smilgropar spända ända tills filmen börjar snurra okontrollerat och tappar allt fäste.

Anledningen till att jag gnäller så mycket är inte för att jag tycker att "Hancock" är en dålig film, för det är den inte, den är helt okey. Men maken till bortslarvad potential var det länge sen jag såg. Filmen har större identitetsproblem än sin egen hjälte. När genren skriker efter en ansiktslyftning, missar den annars så skicklige Peter Berg öppet mål och lämnar oss vid eftertexterna, en halvtimme för tidigt i ett trassel av olösta trådar, blåsta på skratten från trailern och med känslan av att vi just blivit matade med en nedslipad utfyllnadssaga i väntan på den mörke riddaren.