Hannah med H 2003

Mitt första intryck är att Christina Olofson med flera, försökt göra det enkelt för sig. Ligger kvar och fiser i sängen, som Hannah själv kallar fenomenet. Men så här efteråt känns det snarare som tvärtom. Varför göra saker krångligare än de är. Varför försöka göra filmen till något den inte är istället för att fokusera på vad den faktiskt är. Filmen lyckas nämligen varken som djupt drama, spännande thriller eller kul komedi, men skulle bara med lite mer riktning ha blivit en mycket bra ungdomsfilm.

Jag blir dock glad av att se porträttet av Hannah, en kvinnoroll som inte begränsas till att se snygg och sexig ut, samtidigt som hon får vara allt det. Skitsnygg, kåt och naken. Aldrig kokett, men nog så förförisk ändå. Något för unga tjejer att inspireras av.

Plus till underbar rekvisita, som den hopplockade köksutrustningen i Hannahs lägenhet. Allt känns rätt. Både kitschdraperiet, sängkläderna och soffan lyser ”tonåring som flyttat hemifrån kanske något för tidigt”.

Filmen växer i de flesta scener där skinnskallen (varför man nu ska envisas att kalla honom så) Andreas medverkar, men jag har svårt att avgöra om det beror på Joel Kinnamans skådespeleri eller på att resten av filmningen känns mer synkroniserad här. Musik, manus, foto förstärker nämligen bara delar av vad som händer på duken, framförallt saknas detta i filmens tidiga scener.

Storyn imponerar föga men det kan heller inte vara syftet. Inte ses Star Wars med reflektioner över verklighetsförankringen? Nä, just det. Då kan man väl också se ett svenskt relationsdrama utan att fastna i tankar som ”det här är väl ändå inte möjligt”. Filmen är med viss reservation ändå värd 98 minuter helgledig tid med sin utomordentliga musik (The Knife), de delvis underhållande dialogerna och den övertygande spänning Hannahs och Andreas relation erbjuder.