Hansel & Gretel: Witch Hunters 2013

När den norske regissören Tommy Wirkola pitchade "Hansel & Gretel: Witch Hunter" lär en av producenterna entusiastiskt ha utbrustit: "Där har vi en franchise!" Det är ett hot vi ska ta på allvar, eftersom de amerikanska biobesökarna har trängts som packade sillar framför bioduken för att se Jeremy Renner och Gemma Arterton slakta datoranimerade häxor till hårdrocksmusik. Däremot förhandsvisade man inte filmen för kritiker. Det faktum att "Hansel & Gretel" vet om att det hade varit fullkomligt meningslöst med pressvisningar är antagligen filmens enda försonande drag - man hymlar åtminstone inte med att det här ska bjudas på popcornunderhållning av det mest frontallobslösa slaget.

Storyn, som väl egentligen mest är ett halvt koncept som aspirerar på att vara en story, följer den klassiska sagoduon Hans och Greta när de i vuxen ålder försörjer sig på att slå ihjäl häxor i en obestämd medeltidsaktig värld med hjälp av tätt åtsittande läderkläder och steampunkinspirerade skjutvapen. I den här världen finns också en brutalt överspelande Peter Stormare som ondsint sheriff och en extra elak superhäxa i form av en läderklädd, mycket läder blir det, Famke Janssen, som i en intervju har erkänt att hon tog rollen för att betala av ett lån.

Något genustänk kan man däremot inte hitta någonstans. "Hansel & Gretel: Witch Hunters" är till största delen en utdragen musikvideo där kvinnokroppar förstörs och flyger omkring i luften i olika mönster. Hans och Greta själva får minst lika mycket stryk som de ger, och efter en stund tänker jag att en till försonande aspekt av filmen kunde vara om man utvecklade ett dryckesspel där man tog en shot varje gång någon brakade in i ett träd så att stammen klyvs, eller fick huvudet söndersmulat till röd gegga. Någon halvtimme senare får jag släppa idén vid insikten om att samtliga deltagare snabbt skulle bli medvetslösa och alkoholförgiftade.

Hansel lider av diabetes efter barndomstraumat från Bröderna Grimm-sagan då han föråt sig på det godishus som syskonen lurades in i av den ursprungshäxa som så att säga triggade deras häxhat. Det är en på papperet småkul och i förhållande till resten av manuset ovanligt komplex detalj, som i själva filmen istället blir mycket fånig. Fånigt blir det också när Hans och Greta använder det relativt moderna ordet "Fuck" i varannan mening. Eftersom detta är en uttalad action-skräck-fantasy-tjäna pengar-rulle kan man köpa anakronismer som krutvapen och läderutstyrslar i sagovärlden, men när dialogen för tanken till ett par sextonåringar som pratar på tvåtusentalet blir allt bara trist. Då hjälper det inte ens att handlingen rymmer ett sorgset troll som heter Edward.

"Du kommer tyvärr inte att få ha öppen kista på din begravning!" hojtar Greta alldeles innan hon skjuter ansiktet av en häxa. "Det gör absolut ingenting, spika igen locket så jag slipper se eländet bara!" tänker jag. Vad bröderna Grimm tänker i sina gravar kan man inte veta, men antagligen roterar de våldsamt i ett fåfängt försök att överrösta det rasslande pengaflödet från de amerikanska biointäkterna.

"Där har vi en franchise!"