Hanteringen av odöda 2024

Författaren John Ajvide Lindqvist (“Låt den rätte komma in”, “Gräns”) har återigen adapterat en roman till film, denna gång i samarbete med norska Thea Hvistendahl som också gör en imponerande långsfilmsdebut som regissör. “Hanteringen av odöda” fick sin världspremiär på Sundance, och har valts till invigningsfilm av Göteborgs filmfestival.

 

Även om filmens zombietema placerar den i skräckfilmsgenren får man tåla sig till de sista minutrarna om man vill se blod. För filmen handlar mer om att hantera sorg än att överleva zombies. Den är en mörk och melankolisk kontemplation av hur det skulle vara att få träffa sina nära och kära igen när de återuppstår från de döda - dock bara som skal av sina forna jag…

 

Lindqvist har Frankenstein-inspirerats till att låta elektricitet spraka igång de dödas kroppar. Oslo mörkläggs efter mystisk statisk energi som får bilalarmen att gå igång. Därefter hörs ett genomträngande ljud som skär i trumhinnorna. När elen sedan slås på igen är världen inte densamma.

 

Filmen navigerar skickligt mellan tre olika familjers hantering av sorg. Renate Reinsve (“Världens värsta människa”) spelar Anna som förlorat sin lille son. Hennes åldrade far (Bjørn Sundquist) ser efter henne så gott han kan men sörjer själv barnbarnet. Han befinner sig vid graven under mörkläggningen, då svaga knackningar underifrån sporrar honom att undersöka vart de kommer ifrån…

 

Sedan har vi den äldre kvinnan Tora (Bente Børsum) som precis sagt adjö till sin sambo Elisbet (Olga Damani), som vackert klädd med nylagt hår och fin sminkning lagts i kistan. Sorgen är extra tung när man är helt ensam. Den tredje familjen består av pappa David (Anders Danielsen Lie, också “Världens värsta människa”), mamma Eva (Bahar Pars) och deras två barn (Inesa Dauksta och Kian Hansen). Eva kör bil när den statiska energin får radion att knastra. Vägkaoset leder till en olycka och hon hamnar på sjukhus där hon dödförklaras - innan hon börjar andas igen framför David och den förbryllade sjukhuspersonalen.

 

Berättelsen förs fram lugnt och sakta, men blir aldrig riktigt läskig. Här finns inga skrämselgrepp som i klassiska skräckfilmer. Vi överraskas inte. Däremot ger filmen småkusliga vibbar från början till slut. Krypande obehag när kameran sakta zoomar in, ofta mot svagt upplysta rum som skymtar på avstånd medan vi och kameran befinner oss på andra sidan dörröppningen. Eller i trappen, underifrån, där det är vi som med kameran lurar i mörket.

 

Färgskalan är dov som den nordiska sommarnatten själv. Filmfotot är statiskt och skulle bildmässigt kunna liknas vid Hopper-stiliserad vardagsrealism. Det känns rent på något sätt, som att varken hastiga kamerarörelser eller dramaturgiska chockmoment stör filmens ton, eller tävlar med med sorgen, saknaden och smärtan som är själva berättelsens kärna. För berättelsen förs fram med hjälp av bild och ljud. Dialogen är minimal.

 

Paketet är snyggt och genomtänkt. En film som sticker ut med sitt annorlunda berättargrepp. “Hanteringen av odöda” ger måhända inga svar. Den kontemplerar istället vikten av att släppa taget. Att gå vidare. Att välja livet.