Happiest Season 2020

Clea DuValls andra långfilm “Happiest Season” är ett välkommet lesbiskt drama i den annars rätt så heterogena julfilmsgenren. Handlingen är dock bara en variation på “Släkten är värst” eller vilken annan romcom som helst där den nya kärleken ska introduceras för en konservativ familj, med lögner och försök att passa in som ger upphov till både dramatiska missförstånd och komiska sekvenser.

Harper (Mackenzie Davis) älskar julen medan föräldralösa flickvännen Abby (Kristen Stewart) är mer blasé då hon inte har någon att dela den med. Harper bjuder impulsivt med henne hem till sin familj, vilket får Abby att tro att förhållandet är redo för “nästa steg” så hon köper en ring för att be pappan om hennes hand. Dessvärre uppenbaras det under bilresan att Harpers familj inte vet om Abbys existens, eller ens att Harper är lesbisk. De tror att Abby är en stackars föräldralös kompis som dottern har förbarmat sig över och vill bjuda in för att få uppleva en riktig jul.

Abby förpassas till källarvåningen och får finna sig i en tillvaro i periferin av kärnfamiljen och vänskapskretsen som inkluderar både expojkvännen Connor (Jake McDorman) och exflickvännen Riley (Aubrey Plaza) när Harper glider tillbaka in i sin roll från ett tidigare liv som Abby aldrig varit delaktig i. De konservativa föräldrarna Ted (Victor Garber) och Tipper (Mary Steenburgen) kräver dessutom dotterns medverkan i pappans politiska kampanj, och skakar på huvudet åt Rileys levnadsval utan att vet om dotterns före detta relation med henne.

Men filmen är inget drama som tar vara på upplägget, och som lättsam komedi lyfter den dessvärre aldrig heller till några högre nivåer, trots ett brett galleri av stereotypa karaktärer redo för konfrontationer och missförstånd. 

Konkurrensen över föräldrarnas godkännande är hård mellan de tre systrarna; den före detta advokaten och tvåbarnsmamman Sloane (Alison Brie) som på utsidan utstrålar framgång och självförtroende men visar sig vara olyckligt gift, samt den överentusiastiska lillasystern Jane (Mary Holland) som familjen märkligt nog behandlar som en hundvalp med inlärningssvårigheter. Det känns lite oklart varför eftersom föräldrarna verkar snälla (om än klumpigt omtänksamma då de upprepande påminner Abby om att hon är föräldralös och att det är synd om henne). 

Konkurrensen mellan systrarna leder till både slapstickliknande konfrontationer och djupt liggande hemligheters avslöjanden, utan att riktigt få de roliga scenerna att ta fart. Stewart som är en duktig skådis och lätt att tycka om är inte helt i sitt esse i komedigenren. Dessutom anländer gaykompisen John (Dan Levy) med flera stereotypa skämt när han också måste låtsas vara heterosexuell, även när han beundrar Connors biceps och undrar hur mycket han lyfter i bänkpress.

“Happiest Season” är en film jag gärna vill tycka är bra, då den ger en välkommen skruv på julfilmsgenrens romcom-koncept samt påtalar en genuin situation av svårigheten för så många att passa in sin familjs förväntningar, vilken ofta gör sig påmind i jultider när alla samlas. Men filmen lyckas inte engagera varken genom humor eller insikter. Jag känner mig bitvis rent av uttråkad. 

Filmen duger som halvhjärtad underhållning men skulle ha mått bra av att tona ner klichéerna samt ge ett par extra dimensioner under ytan för ett någorlunda mer trovärdigt och bestående intryck. Men kanske är det vi behöver mest år 2020 en glassig yta som inte rör om för mycket i våra känsliga sinnen? Inga höga berg eller djupa dalar? I sådana fall är “Happiest Season” mitt i prick.