Happy End 2009

Fransmännen är förutsägbara. Det är mycket naket, rödvin och en del flummande med poesi. Men när jorden går under är det precis i den stämningen som man vill vara. När man ser bröderna Arnaud & Jean-Marie Larrieus väldigt egensinniga bild av jordens sista dagar, "Happy End", är det som en riktig upplevelse av vi har att vänta oss. De har tagit alla fördomar om fransmän, Europa och relationer och gjort en sorts roadmovie om människans eget fördärv.

Filmen följer hela tiden den sargade själen Robinson, utmärkt spelad av Mathieu Amalric, och hans möten med olika människor när han beger sig från Spaniens kust till Frankrike när hela världen tycks var på väg att gå under. Ibland får han en resekamrat en längre tid, ibland väldigt kort, samtidigt som publiken serveras flashbacks till hans stormiga relation till den fria själen Lae.

Bröderna Larrieus berättar i vackra bilder, men också på ett oerhört intimt sätt. Det blir sällan stora vyer med enorma explosioner utan fokus ligger i stället på Robinson vilket fungerar alldeles utmärkt. Filmen är baserad på en bok och precis som den tar den upp viktiga och svåra frågor om moral och vad som händer med oss när vi vet att allt kommer att ta slut. Ibland är det också överraskande naket och pikant, men alltid med en sorts humor eller symbolism.

"Happy End" blir både en stark och upplyftande upplevelse. Paniken av att allt ska ta slut finns hela tiden där, men handlingen tar så många oväntade och roliga vändningar att man inte kan låta bli att ge sin fulla uppmärksamhet. Slutet är en riktig fullträff där både nutid och dåtid tillsammans bildar något helt unikt och samtidigt avslutande.

Den största bristen är faktiskt inget som filmen själv rår för, nämligen översättningen. Den kopia som visades på filmfestivalen hade engelska undertexter och de var knappast bra. Låt oss hoppas att den svenska blir bättre, för mycket av poesin och humorn går förlorad i den styckade engelskan.